Rond 3

(English version below)

Tänk vad snabbt allting kan förändras. Den 22/12 hade jag tre läkare som sa att det inte fanns några som helst tecken på att lymfomet skulle ha kommit tillbaka. Den 4/1 började jag känna mig svullen i halsen igen, den 6/1 fick jag en liten knuta på halsen, den 8/1 började jag få ont i ryggen och magen. PET-scan den 12/1. Och igår den 14/1 ringde min överläkare och sa att PET-scan visade att cancern är tillbaka.

Jag skrevs in på KS 13.00 igår. Idag ska de börja med att operera in en ny ven-katet i halsen och sedan börjar de med 4 dagar av cellgifter. Längre fram kan det bli aktuellt med en benmärgstransplantation från donator.

Tredje ronden börjar.

English Version

Everything can change so quickly. On December 22nd, I had three doctors convinced that there were no evidence whatsoever that the lymphoma could be back. On January 1st, I started getting swollen in my throut and neck. On January 6th, I got a new lump on my neck. On January 8th I started to get aches and pains in my back and stomach. I had a PET-scan on January 12th. And yesterday, on January 14th, my doctor called me and said that the PET-scan show a relapse. The cancer is back.

I was admitted to Karolinska Sjukhuset at 13.00 yesterday. Today they will start by giving me a new vein catheter in my neck. And then I will be given chemo for 4 days to start with. Later on I may be doing a bone marrow transplant from a donor.

Round three has started.

Svarta moln

Dagen började bra. Hade väl inte sovit så många timmar. Vaknade ett par gånger av svettningarna som blivit hemska. Fick byta sängkläder och sitta framför fläkten en halvtimme innan man kunde somna om.

Tog en tur till Alvik för att handla. Tyckte dagen var så skön, varmt soligt, vacker natur vackra människor. Det kändes så bra, även om jag visste vad som väntade mig.

När man får besked om att man misstänker cancer, då kommer chocken. Men efter ett tag så ser man alla bättre alternativ som finns, alla möjligheter att det kan vara något annat. Och efter ett tag landar man i en stark tro på att det är något annat och samlar på sig bevisen för det. Man finner någon sorts ro i det. Men sen börjar man nosa lite på tanken att om det nu är cancer igen, vad händer då? Går det att förstå? Går det att hantera? Man bygger upp en överlevnadsstrategi i vid bemärkelse.

Mina nattsvettningar var det som till slut fått mig att inse att det nog är ett återfall. Det är ett typiskt b-symptom på lymfkörtelcancer. Även om jag först försökte koppla det till alla medicinerna. Frågan var väl bara nu om det fanns förmildrande omständigheter, kanske är det bara lite lokalt, kanske går det med endast lite strålning att få bort det. De få prover de lyckats ta kanske ändå inte visar något.

Överläkaren, Torbjörn, ringde. Det var klart och tydligt. Entydigt, inga diskussioner. Det är ett återfall.

Jag ska skrivas in på sjukhus på onsdag. Första cellgiftsbehandlingen påbörjas och tar 5 dagar. Jag kommer göra 2 sådana med några veckors mellan rum. Därefter tar man blod för att utvinna stamceller. Ny cellgiftsbehandling som ska slå ut hela immunsystemet. När det är gjort återför man stamcellerna som ska bygga upp ett nytt immunförsvar. Under själva stamcellstransplantationen kommer jag vara isolerad på sjukhuset i flera veckor.

Så, i Oktober vet vi om det lyckas eller....

Någon ljuspunkt. Ja, under de första två cellgiftsbehandlingarna kommer jag kunna vara hemma en hel del. Och det verkar som om jag skulle kunna åka till Skövde med Tim på hans turnering i början av Augusti. Visst är min medicinska behandling viktig och måste gå först, men om jag också kan lyckas leva lite normalt liv också så tror jag det gör mycket.

Nu gäller det att planera ihop allting. Inte bara packa inför en vecka på sjukhus men också paketera nyheten för leverans till familj och vänner.

Life is sucha bitch sometimes.

Inläggning

Kom in till St Göran igen. Läkaren konstaterade att jag såg mycket sämre ut och att han skulle ordna med en datortomografi. Fick sitta och vänta ett par timmar och gjorde sen datortomografin. Gick till baka till dagvården för att vänta på besked.

Fredrik berättade att det var Vena Cava Syndrome. Orsakad av någon form av massa på 5*5 cm i min bröstkorg. Den tryckte i princip ihop hela övre hålvenen vilket gjorde att blod från huvud, hals, bröst och armar inte kan ledas tillbaka till hjärtat. Jag skulle läggas in på medicinavdelningen och påbörja en dunderkur med kortison (32 tabletter per dag) samt daglig spruta för att minska risken för blodpropp. Vena Cava är bara symptomet, vad den här klumpen bestod av visste man inte, men trots att det bara är 1-2% risk att jag skulle få återfall av min
lymfkörtelcancer, så är det det man misstänker. Det hela kändes som en hård spark i magen.

Medicin avd 33 på St Göran är helt ok. Personalen är helt fantastisk. Det enda som jag kanske inte gillar är att det nästan bara är gamlingar och de flesta har leverproblem, så det är allt från "vanliga" människor till alkisar. Men oftast brukar man hitta någon eller några som är vettiga att prata med. Den här gången hamnade jag på en full sal. Mannen som låg bredvid mig var rätt dement och höll igång i stort sett hela natten så jag sov mest sittande i dagrummet den natten.

Det var rätt mycket att tänka på. Är det ett återfall, då är det stamcellstransplantation som gäller. Dvs månader på sjukhus, en riktigt grym cellgiftsbehandling, och oddsen något bättre än 50%. Försöker ändå hitta andra förklaringar (skador från katet, läckande cellgifter,...) vet inte om det bara är ett försök till förnekelse. Både Fredrik och överläkaren tycker det är osannolikt att det skulle vara ett återfall.

Torsdag. Enda sättet att ta reda på vad det är, är att göra en medianoskopi undersökning. Dvs under narkos gör man hål i halsen, går ner i luftstrupen med rör och kamera, jockar omkring lite här och var och plockar bitar från lymfkörtlar och förhoppningsvis även den här 5 centimetersklumpen.

Operationen ska göras på onsdag, dvs om en vecka. Jag får kvällspermis torsdag och sedan helgpermis.