Svarta moln

Dagen började bra. Hade väl inte sovit så många timmar. Vaknade ett par gånger av svettningarna som blivit hemska. Fick byta sängkläder och sitta framför fläkten en halvtimme innan man kunde somna om.

Tog en tur till Alvik för att handla. Tyckte dagen var så skön, varmt soligt, vacker natur vackra människor. Det kändes så bra, även om jag visste vad som väntade mig.

När man får besked om att man misstänker cancer, då kommer chocken. Men efter ett tag så ser man alla bättre alternativ som finns, alla möjligheter att det kan vara något annat. Och efter ett tag landar man i en stark tro på att det är något annat och samlar på sig bevisen för det. Man finner någon sorts ro i det. Men sen börjar man nosa lite på tanken att om det nu är cancer igen, vad händer då? Går det att förstå? Går det att hantera? Man bygger upp en överlevnadsstrategi i vid bemärkelse.

Mina nattsvettningar var det som till slut fått mig att inse att det nog är ett återfall. Det är ett typiskt b-symptom på lymfkörtelcancer. Även om jag först försökte koppla det till alla medicinerna. Frågan var väl bara nu om det fanns förmildrande omständigheter, kanske är det bara lite lokalt, kanske går det med endast lite strålning att få bort det. De få prover de lyckats ta kanske ändå inte visar något.

Överläkaren, Torbjörn, ringde. Det var klart och tydligt. Entydigt, inga diskussioner. Det är ett återfall.

Jag ska skrivas in på sjukhus på onsdag. Första cellgiftsbehandlingen påbörjas och tar 5 dagar. Jag kommer göra 2 sådana med några veckors mellan rum. Därefter tar man blod för att utvinna stamceller. Ny cellgiftsbehandling som ska slå ut hela immunsystemet. När det är gjort återför man stamcellerna som ska bygga upp ett nytt immunförsvar. Under själva stamcellstransplantationen kommer jag vara isolerad på sjukhuset i flera veckor.

Så, i Oktober vet vi om det lyckas eller....

Någon ljuspunkt. Ja, under de första två cellgiftsbehandlingarna kommer jag kunna vara hemma en hel del. Och det verkar som om jag skulle kunna åka till Skövde med Tim på hans turnering i början av Augusti. Visst är min medicinska behandling viktig och måste gå först, men om jag också kan lyckas leva lite normalt liv också så tror jag det gör mycket.

Nu gäller det att planera ihop allting. Inte bara packa inför en vecka på sjukhus men också paketera nyheten för leverans till familj och vänner.

Life is sucha bitch sometimes.