Väntan

Väntan, väntan, väntan. Inget besked förrän måndag. Bara att avvakta och se.

Börjar känna av all medicinen. Hungrig jämt, skyhögt blodsocker, förstoppning, speedad, och helt blå på magen efter alla sprutor med blodförtunnande som jag får ta själv. Jag är inte särskilt förtjust i sprutor och att spruta sig själv i magen tar tid att vänja sig vid.

Nå, funderade på om jag skulle göra lite jobb hemifrån, men kände att jag inte riktigt hade koncentrationen. Kollade runt lite på facebook. Ringde Tim, föräldrarna, messade kompisar om status och läge. Vänner betyder så mycket. Barn och familj är jätteviktiga, men man vill ju ibland skydda dem och inte alltid berätta allt och alla sina funderingar. Då är det lättare med vänner. Och till och med ett stödjande ord från någon främling på facebook kan ge en precis det där lilla extra stödet som kan behövas för att man inte ska börja grubbla och se allt i svart.

Det är inte medlidande man vill ha det är ett gäng cheerleaders man behöver :-)

Men visst spekulerar man.
80% av Vena Cava Syndrome orsakas av cancer (lungcancer och lymfom). Lungcancer kan det inte vara.
1-2% är risken för att jag skulle ha ett återfall av lymfom
20% av Vena Cava Syndrome beror på dels infektioner (TBC, syfilis och annat som numera är mycket ovanligt eftersom man klarar dessa med antibiotika), dels beror de på kateter, pacemakers och liknande.

Om jag har ett klart återfall, så är det stamcellstransplantation som gäller, med 50+% chans till
bot.

Om det är något annat, så är det möjligen strålning som gäller, vilket skulle vara avsevärt enklare (Pet scan).

Men som sagt, varför hålla på att spekulera. På måndag vet jag kanske mer.

Löjligt egentligen, men jag går och oroar mig för att inte kunna åka med till Skövde på Dukes turneringen och se grabben spela fotboll i början av Augusti. Det skulle vara en katastrof i sig.