(English version below)
Måndag morgon. Igår hade jag permission några timmar på eftermiddagen. Hade det inte varit för att Tim kom över hade jag nog inte åkt hem. Kallt och mörkt i lägenheten och busväder ute.
Måndag morgon. Igår hade jag permission några timmar på eftermiddagen. Hade det inte varit för att Tim kom över hade jag nog inte åkt hem. Kallt och mörkt i lägenheten och busväder ute.
Vi kollade lite på collegefotboll och gick sedan till restaurangen bredvid och åt riktigt gott. Oxfilé med krämig pasta (läs: massor med grädde), jag tog en öl till det och till efterrätt blev det pannacotta. Mums. Med tanke på min diabetes borde det inte ha varit så bra, men faktum var att blodsockret var lägre efter den här lyxmiddagen, än den varit efter fisken och potatismoset på sjukhuset kvällen innan. Jag tog med mig en pannacotta efterrätt till min rumskompis på sjukhuset. Den blev väl mottagen.
Eftersom jag fortfarande mår bra, så finns det kanske hopp om att fortsättningen inte blir alltför hemsk. Vi får först se på tisdag när jag får dunderkuren, och när blodvärdena börjar sjunka.. Jag kanske inte blir isolerad förrän i slutet på veckan. Jag trodde tidigare att blodvärdena skulle ner innan man gav mig stamcellerna, men det är inte riktigt sant. Blodvärdena kommer fortsätta sjunka något efter jag fått stamcellerna. Sen får vi hoppas att jag inte får alltför svåra problem med svamp, herpes, diarré, illamående eller andra infektioner som är vanliga.
Jag är lite förvånad över hur svårt det varit att få veta hur den här kuren faktiskt ser ut. Javisst, i stora drag får man veta och att ”alla patienter reagerar olika”. Men att från en patient höra att det är ”a piece of cake” till att ”det finns de som spyr varje dag i 3 veckor och får ligga i morfin dropp mot smärtorna”, är det ändå en viss skillnad.
Jag kan i alla fall konstatera att jag mår oförskämt bra än så länge.
Det är inte ens säkert att jag får eget rum förrän i slutet av veckan. Det beror på blodvärdena.
Trots att man ligger här med alla sjuka och hela dagarna består av medicinering, prover och annat så är det svårt att tycka synd om sig själv. Dels är förstås personalen underbar, dels de andra patienterna. Många av dem mycket sjukare än jag. En del har obotliga cancerformer, en del har flera av dem har flera olika cancerformer. Visst de allra sjukaste ser man inte eftersom de håller sig på sina rum. Men de övriga träffas i dagrummet, och trots allt är man positiv och håller humöret uppe.
Då jag behöver muntra upp mig läser jag lite i Svenska Läkaresällskapets nya handlingar från 1838. Om jag levt på den tiden skulle jag nog ordinerats bikarbonat, koppning samt blodiglar. Så på det hela taget är det rätt bra.
English Version
Monday morning. Yesterday I actually got to go out for a couple of hours in the afternoon. However, if it was not for Tim coming over, I would perhaps not have gone home. My apartment was dark and cold, and the weather outside was dreadful. Tim and I spent some time watching college football on TV, before we went to the restaurant nearby.
We hade a nice steak with a creamy pasta (lots of cream), I also had a beer and for afters we had Panacotta.. Compared to the hospital food, it was heaven. I guess it could do something to my blood sugar, but I was really surprised to see, that it was much better after this meal than after yesterdays fish and mash I had in hospital.. I had told my roommate I was going to the restaurant, so I surprised him by bringing him some Panacotta back to hospital.
I am still feeling good, so there is hope that the rest of the treatment might not be too bad. Next step is really to see how I will react on Tuesday’s chemo, and when the blood count will start to drop. I might not be isolated until the end of this week, we will have to wait and see.
Earlier I thought that the blood count must go down before I get my stem cells back, but apparently that is not true. The blood count will continue to drop even after the new stem cells, but then start to increase again. So, I am now just hoping that I will not be too affected by the fungus, herpes, diarrhea, nausea and other infections that could occur..
I am surprised how difficult it is to get a clear picture of the whole procedure. In general I know, and they also say, that patients react differently. But to hear from some patients that it is “a piece of cake” to hearing from doctors telling you that some patients are sick every day for 3 weeks and then need to have morphine to cope with all the pains. It does not give you a very clear picture of what to expect.
Well, at least I am happy that I am feeling so great at the moment. I am not sure when I will get my own room yet. It might be today, it might be at the end of the week.
Despite being here with all with a lot of sick people and days mainly consisting of medications and testing, it is still difficult to start feeling pity of oneself. The staff is great and so are the other patients. Many of them a lot sicker than me, some of them have incurable types of cancer, and some of them have several different types of cancers. I do not meet all of them of course, but we are a few that meet in the day room. And we are all quite positive and supportive of each other. So it feels good..
If I need cheering up, I read a little in my book from 1838 ”The Swedish Doctors society. Annual papers”. If I had lived then, I would probably be getting some leaches, some bicarbonate. So, all in all, it is not too bad here.
Eftersom jag fortfarande mår bra, så finns det kanske hopp om att fortsättningen inte blir alltför hemsk. Vi får först se på tisdag när jag får dunderkuren, och när blodvärdena börjar sjunka.. Jag kanske inte blir isolerad förrän i slutet på veckan. Jag trodde tidigare att blodvärdena skulle ner innan man gav mig stamcellerna, men det är inte riktigt sant. Blodvärdena kommer fortsätta sjunka något efter jag fått stamcellerna. Sen får vi hoppas att jag inte får alltför svåra problem med svamp, herpes, diarré, illamående eller andra infektioner som är vanliga.
Jag är lite förvånad över hur svårt det varit att få veta hur den här kuren faktiskt ser ut. Javisst, i stora drag får man veta och att ”alla patienter reagerar olika”. Men att från en patient höra att det är ”a piece of cake” till att ”det finns de som spyr varje dag i 3 veckor och får ligga i morfin dropp mot smärtorna”, är det ändå en viss skillnad.
Jag kan i alla fall konstatera att jag mår oförskämt bra än så länge.
Det är inte ens säkert att jag får eget rum förrän i slutet av veckan. Det beror på blodvärdena.
Trots att man ligger här med alla sjuka och hela dagarna består av medicinering, prover och annat så är det svårt att tycka synd om sig själv. Dels är förstås personalen underbar, dels de andra patienterna. Många av dem mycket sjukare än jag. En del har obotliga cancerformer, en del har flera av dem har flera olika cancerformer. Visst de allra sjukaste ser man inte eftersom de håller sig på sina rum. Men de övriga träffas i dagrummet, och trots allt är man positiv och håller humöret uppe.
Då jag behöver muntra upp mig läser jag lite i Svenska Läkaresällskapets nya handlingar från 1838. Om jag levt på den tiden skulle jag nog ordinerats bikarbonat, koppning samt blodiglar. Så på det hela taget är det rätt bra.
English Version
Monday morning. Yesterday I actually got to go out for a couple of hours in the afternoon. However, if it was not for Tim coming over, I would perhaps not have gone home. My apartment was dark and cold, and the weather outside was dreadful. Tim and I spent some time watching college football on TV, before we went to the restaurant nearby.
We hade a nice steak with a creamy pasta (lots of cream), I also had a beer and for afters we had Panacotta.. Compared to the hospital food, it was heaven. I guess it could do something to my blood sugar, but I was really surprised to see, that it was much better after this meal than after yesterdays fish and mash I had in hospital.. I had told my roommate I was going to the restaurant, so I surprised him by bringing him some Panacotta back to hospital.
I am still feeling good, so there is hope that the rest of the treatment might not be too bad. Next step is really to see how I will react on Tuesday’s chemo, and when the blood count will start to drop. I might not be isolated until the end of this week, we will have to wait and see.
Earlier I thought that the blood count must go down before I get my stem cells back, but apparently that is not true. The blood count will continue to drop even after the new stem cells, but then start to increase again. So, I am now just hoping that I will not be too affected by the fungus, herpes, diarrhea, nausea and other infections that could occur..
I am surprised how difficult it is to get a clear picture of the whole procedure. In general I know, and they also say, that patients react differently. But to hear from some patients that it is “a piece of cake” to hearing from doctors telling you that some patients are sick every day for 3 weeks and then need to have morphine to cope with all the pains. It does not give you a very clear picture of what to expect.
Well, at least I am happy that I am feeling so great at the moment. I am not sure when I will get my own room yet. It might be today, it might be at the end of the week.
Despite being here with all with a lot of sick people and days mainly consisting of medications and testing, it is still difficult to start feeling pity of oneself. The staff is great and so are the other patients. Many of them a lot sicker than me, some of them have incurable types of cancer, and some of them have several different types of cancers. I do not meet all of them of course, but we are a few that meet in the day room. And we are all quite positive and supportive of each other. So it feels good..
If I need cheering up, I read a little in my book from 1838 ”The Swedish Doctors society. Annual papers”. If I had lived then, I would probably be getting some leaches, some bicarbonate. So, all in all, it is not too bad here.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar