(English version below)
147 steg, så lång är korridoren. Efter att ha varit här några veckor blir det rätt tråkigt. Orden kommer från en av mina äldre medpatienter, och jag tror mig kunna förstå honom. Fast än så länge fungerar det rätt bra.
Igår fredag var jag till och med ute och gick i parken bakom sjukhuset. Det var på rekommendation av överläkaren. Och så länge vädret är ok, och jag mår bra, så varför inte. Parken är ok, men för att ta sig dit måste man gå förbi, aktuten, Radiumhemmet, centrum för Cancer osv. Inte så upplyftande.
Nu är klockan 6 på morgonen och jag är inne på kur 4 av 10. De är identiska så när som på första och sista kuren som innehåller en extra dundersoppa. De jag får nu är rätt ”snälla”, dvs de direkta bieffekterna är rätt hanterbara, de kommer lite smygande istället och blir starkare och starkare efter varje kur.
Träffade överläkaren (en annan överläkare) och hans följe av överste-underläkare, medel-underläkare, underläkare, AT-läkare, läkarstuderande etc. Han snackade på högsta speed (en boskapsauktionsutropare från Texas, skulle vara avundsjuk) och det enda jag kom ihåg av vad han sa var, att på måndag-tisdag börjar jag nå botten och får smärtstillande. Torsdag stamceller (ja det blev lite förskjutet eftersom min kur började sent). Därefter tar det i genomsnitt 11-12 dagar att återhämta sig, dvs innan bieffekter och annat ruskigt försvunnit.
Så, än så länge väntar man på att ruskigheterna ska infinna sig. Än så länge är det bara lite illamående, och lite brännande känsla i mage och tunga.
Det känns rätt bra att vara här. Det känns tryggt, inte bara medicinskt, utan även genom det faktum att de flesta här har samma eller liknande sjukdomar, några har det värre andra mindre. Även om människorna har helt olika bakgrund, så är de i samma situation.
De allra flesta är äldre och man träffar bara en tredjedel ute i korridoren och dagrummet. Av ca 24 platser är de flesta sängliggande. Antingen för att de är för sjuka eller för att de är isolerade.
Det finns ett ungt par där mamman har cancer (jag har inte pratat med henne men av frisyren att döma så har hon det). Hon har med sig sin fästman/man och sen en-månaders baby och de bor alla tre i ett rum.
Så även om det inte är gråt och tandagnisslan, så finns det ett visst vedmod.
Tim och hans mamma var förkylda, så något besök från dem måste nog vänta ett par veckor.
Jag måste erkänna att det är lite svårare att skriva något intressant och underhållande här ifrån. Visst får man många nya intryck och träffar en del nya människor, men jag drar mig för att skriva om de övriga patienterna alltför ingående, och jag kan inte påstå att det händer så hemskt mycket roligt. Men å andra sidan är inte dagen slut ännu.
Jo jag läste i DN idag om den anställde på regeringskansliet, som käkat bananer på sitt rum och sedan slängt bananskalet ut genom fönstret. Nu behövde man hyra in en skylift för att städa undan alla bananskal som hamnat på ett tak nedanför. Ibland undrar man hur folk tänker. Om de gör det.
English version
The corridor is 147 steps long. After being here for a couple of weeks it becomes a bit boring according to one of my new patient friends. I guess I understand him. Though, so far I think I am doing pretty well.
Yesterday (Friday), I even had a walk in the park behind the hospital. My doctor recommended me to do so, especially as I was feeling quite well and the weather was great. The park is quite nice, but you have to pass the emergency, Radiumhemmet (the center for radiation therapy), department for oncology, and the centre for cancer and so on. Not very uplifting.
Now it is 6 am and I have just started chemo session number 4 out of 10. They are identical except for the first and the last one, which contains an additional high potent mixture. The ones I am having now are quite “kind” when it comes to side effects; they get worse over time little by little.
I met the head doctor yesterday (yet another head doctor though), and his gang of doctors and students. Unfortunately he tends to talk so fast, a cattle auctioneer from Texas would be envious. I managed to understand a couple of things though. On Tuesday, the big bang will come. The last chemo will contain a knockout medicine that will make me sick. The blood count will drop to zero and my mucous membranes will stop renew themselves causing pain in mouth, stomach and so on (end2end). On Thursday I will get my stem cells back, and after that we are talking about 2 weeks to recover.
So, at the moment I am just waiting for all the nasty things to start. So far only some very light nausea and a tingling feeling in my tongue and in my stomach.
Still it feels quite good to be here. I feels both comfortable and safe and, not only from a medical perspective, but also because all patients here are pretty much in the same situation as me. Some worse, some not too bad.
Most of my fellow patients are slightly older, and I meet only about a third of them, the rest are in there beds/rooms either because they are too sick to be up or because they are isolated.
There is also a young couple with a 1 month old baby staying here. The mother is the one being treated but they all stay in the same room.
Still most patients are positive and support each other, but there is of course some sadness as well.
Tim and his mother have a cold, to no visit from them this weekend, so it will have to wait for a couple of weeks before they can visit.
I must admit that it is a bit more difficult to write about something interesting or even the slightest entertaining for my blog readers. Of course you get to meet some interesting people, but I really do not want to write about my fellow patients (and not really about the staff either, even though the people working here are fantastic)
However, I saw a short newsflash in today’s newspaper, about someone working in the government building, whom apparently eat bananas, and always throws out the peel through his window. Now they had to rent a skylift to clean up the roof of the building below, as the peels had starting piling up after a year. Sometimes you wonder if people think.
147 steg, så lång är korridoren. Efter att ha varit här några veckor blir det rätt tråkigt. Orden kommer från en av mina äldre medpatienter, och jag tror mig kunna förstå honom. Fast än så länge fungerar det rätt bra.
Igår fredag var jag till och med ute och gick i parken bakom sjukhuset. Det var på rekommendation av överläkaren. Och så länge vädret är ok, och jag mår bra, så varför inte. Parken är ok, men för att ta sig dit måste man gå förbi, aktuten, Radiumhemmet, centrum för Cancer osv. Inte så upplyftande.
Nu är klockan 6 på morgonen och jag är inne på kur 4 av 10. De är identiska så när som på första och sista kuren som innehåller en extra dundersoppa. De jag får nu är rätt ”snälla”, dvs de direkta bieffekterna är rätt hanterbara, de kommer lite smygande istället och blir starkare och starkare efter varje kur.
Träffade överläkaren (en annan överläkare) och hans följe av överste-underläkare, medel-underläkare, underläkare, AT-läkare, läkarstuderande etc. Han snackade på högsta speed (en boskapsauktionsutropare från Texas, skulle vara avundsjuk) och det enda jag kom ihåg av vad han sa var, att på måndag-tisdag börjar jag nå botten och får smärtstillande. Torsdag stamceller (ja det blev lite förskjutet eftersom min kur började sent). Därefter tar det i genomsnitt 11-12 dagar att återhämta sig, dvs innan bieffekter och annat ruskigt försvunnit.
Så, än så länge väntar man på att ruskigheterna ska infinna sig. Än så länge är det bara lite illamående, och lite brännande känsla i mage och tunga.
Det känns rätt bra att vara här. Det känns tryggt, inte bara medicinskt, utan även genom det faktum att de flesta här har samma eller liknande sjukdomar, några har det värre andra mindre. Även om människorna har helt olika bakgrund, så är de i samma situation.
De allra flesta är äldre och man träffar bara en tredjedel ute i korridoren och dagrummet. Av ca 24 platser är de flesta sängliggande. Antingen för att de är för sjuka eller för att de är isolerade.
Det finns ett ungt par där mamman har cancer (jag har inte pratat med henne men av frisyren att döma så har hon det). Hon har med sig sin fästman/man och sen en-månaders baby och de bor alla tre i ett rum.
Så även om det inte är gråt och tandagnisslan, så finns det ett visst vedmod.
Tim och hans mamma var förkylda, så något besök från dem måste nog vänta ett par veckor.
Jag måste erkänna att det är lite svårare att skriva något intressant och underhållande här ifrån. Visst får man många nya intryck och träffar en del nya människor, men jag drar mig för att skriva om de övriga patienterna alltför ingående, och jag kan inte påstå att det händer så hemskt mycket roligt. Men å andra sidan är inte dagen slut ännu.
Jo jag läste i DN idag om den anställde på regeringskansliet, som käkat bananer på sitt rum och sedan slängt bananskalet ut genom fönstret. Nu behövde man hyra in en skylift för att städa undan alla bananskal som hamnat på ett tak nedanför. Ibland undrar man hur folk tänker. Om de gör det.
English version
The corridor is 147 steps long. After being here for a couple of weeks it becomes a bit boring according to one of my new patient friends. I guess I understand him. Though, so far I think I am doing pretty well.
Yesterday (Friday), I even had a walk in the park behind the hospital. My doctor recommended me to do so, especially as I was feeling quite well and the weather was great. The park is quite nice, but you have to pass the emergency, Radiumhemmet (the center for radiation therapy), department for oncology, and the centre for cancer and so on. Not very uplifting.
Now it is 6 am and I have just started chemo session number 4 out of 10. They are identical except for the first and the last one, which contains an additional high potent mixture. The ones I am having now are quite “kind” when it comes to side effects; they get worse over time little by little.
I met the head doctor yesterday (yet another head doctor though), and his gang of doctors and students. Unfortunately he tends to talk so fast, a cattle auctioneer from Texas would be envious. I managed to understand a couple of things though. On Tuesday, the big bang will come. The last chemo will contain a knockout medicine that will make me sick. The blood count will drop to zero and my mucous membranes will stop renew themselves causing pain in mouth, stomach and so on (end2end). On Thursday I will get my stem cells back, and after that we are talking about 2 weeks to recover.
So, at the moment I am just waiting for all the nasty things to start. So far only some very light nausea and a tingling feeling in my tongue and in my stomach.
Still it feels quite good to be here. I feels both comfortable and safe and, not only from a medical perspective, but also because all patients here are pretty much in the same situation as me. Some worse, some not too bad.
Most of my fellow patients are slightly older, and I meet only about a third of them, the rest are in there beds/rooms either because they are too sick to be up or because they are isolated.
There is also a young couple with a 1 month old baby staying here. The mother is the one being treated but they all stay in the same room.
Still most patients are positive and support each other, but there is of course some sadness as well.
Tim and his mother have a cold, to no visit from them this weekend, so it will have to wait for a couple of weeks before they can visit.
I must admit that it is a bit more difficult to write about something interesting or even the slightest entertaining for my blog readers. Of course you get to meet some interesting people, but I really do not want to write about my fellow patients (and not really about the staff either, even though the people working here are fantastic)
However, I saw a short newsflash in today’s newspaper, about someone working in the government building, whom apparently eat bananas, and always throws out the peel through his window. Now they had to rent a skylift to clean up the roof of the building below, as the peels had starting piling up after a year. Sometimes you wonder if people think.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar