Frihet

(English version below)

Helt klart är att nu har det vänt. Alla blodvärden pekar uppåt och jag har nu också släppts ur isoleringen. Igår morse kändes det riktigt bra och jag tänkte också återgå till fast föda igen och slippa alla påsarna med dropp.

Men efter ett par tuggor av en omelett så insåg jag att det nog kommer ta längre tid än så att återställa sig. Jag började må illa och kräktes, fick sen också ont i magen (magsårsont). Så det var tillbaka med påsarna, morfinet och alla de andra medicinerna.

Så, även om immunförsvaret börjar återställa sig så är det ändå en bit kvar innan kroppen gör det.

Morfinet är suveränt för att ta bort smärta. Men efter ett tag så märker man bieffekterna tydligare. Jag får sådana speedade drömmar. Man ligger där och känner sig som Matrix i en film som snabbspolas framåt, man får ryckningar, och ibland har man svårt med minne och verklighetsuppfattning. Dvs man vaknar upp och har svårt att skilja på vad som hänt, vad som kan ha hänt och vad av det som är verkligt. Så, det ska bli skönt att slippa ifrån morfinet snart också.

Det kändes i alla fall skönt att komma ut i korridoren idag. Fast det märks att man legat i sängen rätt länge. 147 steg åt ena hållet och 147 åt andra hållet räckte till att börja med.

Det som gjorde mig gladast igår var ändå att prata med Tim i telefon när han berättade hur de spöat Djurgården med 48-28.

Söndagens stora projekt blir väl att försöka få i sig lite yoghurt.


English version

All my blood counts are now showing positive trends, so it is clear that I am on my way to recovery. I have also been let out of isolation. Yesterday morning it felt really good and I also thought I would start eating again instead of having it all through IV.

But after only a mouthful of omelet I discovered that it will take some time to get used to food again. I started quickly to get sick and had a terrible pain in my stomach.
So, we just had to reconnect the IV and the bags of milky stuff, the morphine and all the other medicines.

At least it was nice to get out and walk in the corridor again. But lying in bed all day for such a long time had taken its toll. 147 steps in each direction was quite enough for me.

The thing that made me the happiest yesterday, was to talk with Tim on the phone, when he told med that they had beaten Djurgården by 48-28.

The big project for today, Sunday, will be to be able to eat some yoghurt.