Meningen med livet / The meaning of life

(English version below)


Meningen med livet. Det är inget jag egentligen funderar över, men ibland undrar man om det man spenderar sin tid på är meningsfullt, eller åtminstone tillräckligt meningsfullt för att man på ålderns höst kunna vara nöjd över det man åstadkommit. Om man tvekar över att det man håller på med är meningsfullt, så rekommenderar jag listan över vinnare av IG-nobelpriset (http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_Ig_Nobel_Prize_winners).

Eller vad sägs om 1999-års vinnare i kategorin miljövård: Hyuk-ho Kwon som uppfunnit den självparfumerande kostymen. Även British Standards Institution (just det, samma gäng som startade hela ISO 9000 grejen), fick pris 1999 i kategorin ”litteratur” för sin 6-sidiga beskrivning av hur man brygger en kopp te.

1998-års kemipris gick till Jacques Beneveniste pris för sin Homeopatiska upptäckt att vatten inte bara har minne, informationen i minnet kan även skickas via telefoni och över internet. (Det vore väl fantastisk om det var sant, med tanke på hur mycket hårddisk kapacitet som regnar ner).

Se där, det går även att argumentera för värdet av ISP-rapporter som del av meningen med livet.

I måndags var jag till Karolinska igen. Den här gången för att få en katet inopererad (denna gång av Gretchen und Inga). Det är en särskild katet av det tjockare slaget som behövs för stamcellsskörden. Som vanligt tog det längre tid (nästan 2 timmar), och de fick plocka in ytterligare expertis för att få dit den. Sen packades slangarna och jag omsorgsfullt in i hundratals meter av kirurgtejp. Det kändes som varje kvarvarande hårstrå sveptes individuellt in i tejp. Jag var på KS 07.30 och kom hem 18.00, själva operationen tog ca 2 timmar, resten var väntetid. Lyckades få några timmars sömn på natten, man blir inte så mobil när man har en massa slangar som ligger i vägen.

Stamcell/stem cell

Tisdag, in till Karolinskas blodcentral. Maskinen som skulle sortera ut stamcellerna var en märkvärdig maskin en makalös manick med sladdar, lampor, rattar och allting snurrade och gurglade, tickade och pyste. Efter drygt fyra timmars liggande i samma ställning blev jag frisläppt. Min läkares tidigare oro för att det inte skulle finnas tillräckligt med stamceller hade kommit ordentligt på skam, det fanns massor.

Nu skulle man bara dra bort kateten. Efter att ha fått en 3-4 bikinivaxningar på förmiddagen, så lät det inte så lockande att få den här 15 cm långa och grova kateten utdragen utan bedövning. Det visade sig att tejpen och stygnen ändå var värst. Väl ut, dök ett nytt problem upp. Eftersom jag går på blodförtunnande, fick de inte stopp på blödningen. Jag fick ett ordentligt tryckförband och fick ligga en timme, tills jag upptäckte att det var rätt blött därnere. Jag hade blött igenom förband, kalsonger och ner på lakanet. Nu började det likna något. Jag fick nytt förband och ligga ytterligare några timmar. Efter sammanlagt 4 timmar så fick jag äntligen gå hem (sakta), med blodig skjorta och i sjukhusets kallingar (ja, jag hade mer än så på mig).

Jag fick också prata med min läkare. Det mesta av mina mediciner kan jag nu sluta med. Jag behöver bara Bactrim (immunförsvarsförstärkning) och Fragmin (blodförtunnande), alla andra kan jag sluta med (dvs, Neupogen, Allupurinol, Omeprazol, Fluconazol, Primperan, Odansetron, Betapred).

Dessutom är det nu bestämt när dagen D, blir. 1 Oktober, läggs jag in för högdos behandling. Innan dess blir det inga egentliga behandlingar (blodprover, läkarbesök osv undantaget). Så, nu blir det lite semester. Antagligen kommer jag också må bättre när mediciner och cellgifter börjar försvinna ur kroppen.

Eftersom högdosbehandlingen pågår i 5 dagar och sedan har man 2 dagar att vila sig på innan man får själva stamcellstransplantationen, så kommer jag få mina stamceller tillbaka på min födelsedag. Jag misstänker att detta blir den värsta födelsedagen någonsin. Även om den presenten nog är den bästa någonsin.

English Version

The meaning of life is usually nothing that I think about that often, but sometimes I wonder if what I spend my time on is really meaningful. When I get old will I look back and be satisfied with what I have accomplished. If in doubt, please have a look at the list of IG-Nobel prize winners and what they have spent their time on. http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_Ig_Nobel_Prize_winners).

For instance, the winner of the category ”Environmental protection” 1999: Hyuk-ho Kwon who invented the sel-perfuming business suit. Or, British Standards Institution (yes, the guys who started the ISO-9000 thingy) who won the prize in “literature” for its six-page specification (BS6008) of the proper way to make a cup of tea.

The prize for chemistry in 1998 went Jacques Beneveniste for his homeopathic discovery that not only does water have memory, but that the information can be transmitted over telephone lines and the internet. (Would not that be great if it was true, especially taking into consideration how much hard disk space that is pouring down on us now).

So, with some imagination, there are even arguments for ISP-reports being part of a meaningful life.

On Monday I went to Karolinska hospital again. This time to get a catheter (this time the surgery was performed by Gretchen und Inga). The catheter is necessary for the stem cell harvest and needs to be quite thick. As usual, the surgery took longer than expected, almost 2 hours, and they also needed to call in some expert to get it all in place. Then the catheter and everything else was wrapped into a couple of hundred yards of surgical tape. It felt like every remaining thread of hair was individually wrapped in tape. I went to the hospital at 7.30 am and came back home at 6 pm, the surgery took in all just over 2 hours; the rest of the time was waiting, waiting and waiting. I managed to get a couple of hours of sleep that night.

Tuesday, back to Karolinska, and this time to the blood-central. The machine that would pick out my stem cells, was quite amazing. Hoses, knobs, wheels all in a big tangle. It also made a lot of funny noises. After about four hours of laying in the bed (without being allowed to move), I was finally released. And there were a lot of stem cells, so it actually went much faster than they originally forecasted.

Now, the only thing remaining was to pull out the catheter. After having 3-4 bikini waxings, it did not sound that great to have this 15 cm long and very thick catheter being pulled out without any anesthetics. Well, it turned out that the actual pulling was not a big deal. The pulling out of the stitches as well as the remaining kilometer of surgical tape was.

After this was done there was a new problem. As I have been on Fragmin (Warfarin/heparin) for some time, they did not manage to stop the bleeding. So, I had to spend another hour with a pressure bandage. Still I managed to bleed down my underwear, shirt and the bed sheets. So, new pressure bandage and three more hours in bed. Then I got to go home (slowly).

I also met with my doctor. I can now stop using most of my medicines. The only ones left are Bactrim (for strengthening my immune system) and Fragmin (against blood cloting). All the rest I can stop taking now (i.e., Neupogen, Allupurinol, Omeprazol, Fluconazol, Primperan, Odansetron, Betapred).

Also, a date is now set for the big event, ie., starting the high-dose treatment. October 1. Before that I will not have any treatments (except for a bunch of blood tests, meeting with my doctor and so on).
So, It feels like I will have some vacation now. I will probably also start feeling better as all the medicines and chemo will start to leave my body.

I also discovered that as the high-dose treatment will take 5 days, then I will have 2 days of rest before getting my stem cells back, means that I will get them on my birthday.
It will probably be the worst birthday ever, even though the present will probably be the best one ever.