Grattis Tim!

Det har inte blivit mycket bloggande denna vecka. Jag har varit trött. Vi får se om dagens blodprov visar på ett lågt HB igen. Sen har det varit fullt race. Tandläkaren på måndag, Ögonkliniken på tisdag, Ulla-Stina på besök på onsdag, lunch med Håkan och Kristina, samt fika hos Leif på torsdag, handla födelsedagspresenter och sjukhusbesök på fredag. Och på lördag är det födelsedagskalas.

För 14 år sedan, kl. 09.01 föddes en lite skrikande blå krabat på Karolinska sjuhuset.

Inte trodde jag väl att det här med att få barn var så omvälvande för hela ens liv. Visst var det nog många sömnlösa nätter och ett evigt släpande på barnvagn för att inte tala om berget av blöjor. Sådan tur är så har man förträngt det mesta av det.

Nu återstår bara glada minnen och en stor trotsig tonåring.

Sedan han var 3 år har han bott hos mig varannan vecka. Och jag måste medge att det fungerat mycket bättre än jag hade trott. När jag till och med lyckades få ok på att arbeta varannan vecka i Sverige och varannan vecka i Brighton för att passa in det med Tim-veckorna, så kändes det fantastisk bra.

Aldrig någonsin har jag ångrat att det blev som det blev. Visst den lille bratten har jag skämt bort, men jag tror ändå inte han fått några bestående skador av det.

Här skulle man kanske kunna säga att Tim är den som motiverar mig att kämpa mot min sjukdom. Men det är snarare så att Tim är den som alltid ger mig motivation. Han är min stora glädje och kärlek.

Grattis Tim på födelsedagen!

English version

There has not been that much blogging this week. I have been pretty tired all week. We will have to see what today’s blood tests say. Maybe it will show a low red blood cell count again.

This week has been pretty hectic. Dentist on Monday, eye clinic on Tuesday, visit and dinner with Ulla-Stina on Wednesday, lunch with Håkan and Kristina, and then afternoon coffee with Leif on Thursday, shopping birthday presents and visit to the hospital on Friday.

14 years ago, at 09.01 am a little, bluish, creature was born at the Karolinska Hospital.

I did not think that becoming a father would be such a life changing event. Of course there have been a lot of sleepless nights, a never ending dragging of a trolley and tons of diapers. Luckily enough, I have forgotten most of that. And what remains are a lot of happy memories and a big teenager.

Since he was 3 years old, he has lived with me every second week. And I have to admit that I never thought that it would work as well as it has done. When I managed to get my manager to agree that I could work every second week in Sweden and the other week in Brighton to fit with the weeks I had Tim, it felt great. I have never regretted to have to take care of Tim, even though it sometimes has been tough. Of course the little brat is quite spoilt, but I think he has survived so far without any deeper scars.

Now, I could say that Tim is what motivates me to fight my disease, but really, Tim is what motivates me – period. He is my great joy and love.

Happy Birthday Tim!