I'm back! Har nästan legat för räkning de senaste dagarna (måste väl ändå göra skäl för beteckningen sjukskriven). Jag har mått illa. För första gången så har jag mått riktigt illa av cellgifterna. De här senaste dagarna har jag inte gjort mycket annat än legat i sängen och tittat på tv. Trötthet och illamående är ingen bra kombination. Det är lite, lite bättre idag, så förhoppningsvis är det på väg åt rätt håll. Och inte har väl illamåendet blivit bättre av att jag tittat mycket på republikanernas konvent på TV.
Det är rätt mycket skräp man tittar på på TV. Även om det är många kanaler, så är det massor med repriser, men framförallt massor med mediokra TV-serier. Jag brukar föredra dokumentärer, men även där verkar kvalitén sjunka. Det jag utan tvekan avskyr mest (”grumpy old man”), är dokumentärer där man letar efter spöken och andar. Det finns ett engelskt program där en grupp människor tillsammans med en snubbe som ska föreställa någon sorts medium, sätter sig i gamla hus, mitt i natten, utan belysning, och väntar på spöken. Kommer inget, så brukar mediet få något mentalt utbrott och säger sig ha fått anden/spöket i sig. Oavsett vilket så skrämmer det skiten ur de övriga i gruppen. Kontentan brukar alltid vara att även om man inte sett något spöke så finns det bevis som tyder på att man inte kan utesluta att det är ett spöke.
Ett ännu värre program är ett program med en tomte som heter James van Praagh. Han säger sig kunna tala med andar och inbjuder folk att få via honom prata med sina döda släktingar. Problemet är bara att han lyckas övertyga de här stackars människorna att han faktiskt talar med de döda släktingarna. Sen drar han sig inte från att säga saker som ”Ja, det din döda mor aldrig hann säga till dig på dödsbädden, var att din far inte är din riktiga far”. Nä, bura in sådana bedragare.
Annars kan man ha rätt kul med folk som tror på spöken. För ganska många år sedan var jag tillsammans med min sons mor på landet. Det finns ett hus där som hade stått tomt i många, många år. Det sägs att det är byggt på gamla ryss-gravar (från 17919 års krig tror jag) och därför så spökar det vilket skulle vara skälet till att det står tomt.
Min sons kusiner var också med på landet, liksom deras farmor. Det hela var givetvis planerat i detalj. Det började med att vi vid lunchen började diskutera vem som var rädd för spöken. Grabbarna som måste ha varit 10-13 årsåldern och därmed nästan vuxna i deras egna ögon, trodde givetvis inte på spöken, även om den yngsta kanske tvekade lite. Diskussionen slutade i alla fall med att vi slog vad med dem om att åka till huset och gå ett varv runt det efter middagen på kvällen. För att få lite stöd skulle även farmor följa med.
När det var dags efter middagen, så sa vi att vi skulle gå och sova middag medan de skulle cykla bort till huset. Vi smet ut och tog våra egna cyklar och cyklade bort till huset som låg någon kilometer bort. Vi hade med oss lite rekvisita, något litet huckle, och något att skramla lite med. Huset låg kanske 50 meter in i skogen och på kanten till en äng. Huset måste ha varit byggt på 60-talet och såg ut som en vanlig liten villa, men såg också ut att ha varit obebodd sedan dess. Vi gick runt hörnet och satt oss att vänta in grabbarna.
Så, fort vi hörde dem komma började vi vagga fram och stöna och stånka lite. Yngsta grabben gav till ett tjut och sprang iväg så fort han kunde, tog sin cykel och fortsatte springa tills han upptäckte att det nog skulle gå fortare att springa utan cykel, så han slängde cykeln på vägen och fortsatte hemåt. Den äldre grabben sprang en liten bit för att sedan vända sig om för att se om spökena ätit upp hans farmor, eller för att ta reda på vad det var för människor som skrattade.
Ja, det är kanske inte så många barndoms trauma som jag orsakat, och jag är inte heller säker på att det var ett av dem. Grabbarna är idag i 20-årsåldern, med sambo, bostad och jobb, så jag tror inte de haft några större men av händelsen. Kanske lärde de sig att även om man upplever något som mycket verkligt, så blir det inte sant oavsett hur mycket man tror på det (och risken är att man blir utskrattad i slutändan).
Kritik av Praagh:
Hans egen site: http://vanpraagh.com/
English Version
I am back! I have almost been knocked-out the last 2-3 days. I have been sick. For the first time I have really been nauseous and sick because of the chemo. I have not been able to do much the last couple of days, apart from laying in bed watching TV. Being tired and feeling sick is no good combination. Today, it is a bit better, so hopefully it is improving. I guess watching the republicans on TV did not help that much.
There is quite a lot of garbage on TV. Even if I have so many channels, there are lots of reruns, but mostly it is just junk-soap operas. I usually prefer documentaries, but even among those, quality is deteriorating. Yes, I am going to start complaining again, grumpy old man you know. The type of programs I really hate the most are documentaries about ghosts, spirits and whatever.
For instance, there is a British series of documentaries called “haunted houses “ or something like that, where a group of people, together with one guy who calls himself some kind of medium . They spend the night sitting in an old house, in the dark and await ghosts to show up. They never do. But instead they see some flickering of light in their cameras, or hear some noise. And in the case there is nothing, the medium goes mental and then explains that he has been possessed by the ghost and then proceeds to tell some fairy tale about some non-existent person who was brutally killed in that house hundreds of years ago.
Another TV-show, which I detest even more, is a show with a sorry excuse of a human being, called James van Praagh. He claims to be able to speak with the dead, or spirits or whatever. The problem is that he manages to convince people to believe in him. I once heard him tell a woman, that what her now dead mother, wanted to say to her on her deathbed, was that her was not her real father. I think people like Mr. Praagh may not be a criminal, but it sure is unethical and immoral.
The only use of ghost or the belief in ghosts is that you may use to frighten kids with. For quite a few years ago now, I was with my son’s mother out in her mother’s country house. About a kilometer away there is a house that has been empty for decades. The story goes that it is build on the graves of Russians (I guess from the war 1719), and of course dead people haunt if you build something on top of their graves. And this house is said to have been empty for this reason.
My son’s cousins were also staying in the country house as well as their grandmother. It all had of course been well planned by us. It started already at lunch-time when we started discussing who was afraid of ghosts etc. The boys, that must have been 10-14 years old at that time, did of course not believe in ghosts, even though the youngest seem to have some doubts. Anyways, the discussion ended with us daring them to go to the haunted house after dinner that evening. Their grandmother would accompany them, just to show them the way of course.
When we all had eaten our dinner, we said that we would go an have a nap while they took their bicycles to the haunted house. We sneaked out and took our bicycles and cycled as fast as we could to the house to have time to hide our bikes and find a good spot for our ambush. We had taken some props with us, such as scarves and some things to make some noises with.
The house was about 50 yards from the road in the woods, but on the edge of a meadow. The house must have been built in the 60ies and looked like a regular house, but it was also obvious that no one had lived there for decades.
We went around the corner and waited for the boys to come. As soon as we heard them approaching, we started to move slowly, making noises, grunting, moaning. The youngest boy screamed out loudly and then ran as fast as he could to his bicycle, he continued to run, but after awhile he discovered that he could probably run even fast if he let go of his bicycle. So he did, and ran all the way home. The older boy, ran maybe 30 yards, before he had to look back. Either because he was curious to see if the ghosts had eaten his grandmother or maybe to see who these laughing people where.
Well, I do not know how many childhood-traumas I have caused, and I am not sure this was one of them. Both boys are now in their 20ies, with jobs and girlfriends, and as far as I know they survived this trauma without any permanent marks.
But maybe they learned that are things that even if it feels very real, it does not become true no matter how hard you believe in it (and there is always a risk of being laughed at).
Critics of mr Praagh:
His own site:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar