Intekteell street cred

(English version below)

Att skriva blogg handlar nog lika mycket om att kunna skriva bra om ingenting, som att berätta något intressant. En gång i tiden gav jag mig ut på att försöka läsa hela Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” i 7 delar (5500 sidor). Att ha läst den skulle ökat på min street cred hos mina intellektuella kompisar avsevärt.

Nu blev det inte riktigt så. Första boken börjar med att en 8 årig grabb går och lägger sig, och efter 80 sidor har ungfan fortfarande inte somnat. Så, jag gav upp Proust. Å andra sidan kan man alltid referera till doften av den berömda Madeleinekakan som står omnämnd på någon av de första sidorna och låtsas som man läst den. Jag får hålla mig till Jean-Marie Gustave Le Clézio (jag gillar det namnet) och hans 80-sidors noveller.

Men faktum är att även om Marcel Proust kanske inte har så mycket att berätta ("riktiga" litteraturkritiker lär väl såga mig i knävecken efter ett sådant uttalande), men det jag ändå gillar hos Proust är förmågan att kunna skriva vackert. Och kunna skriva vacker om i princip ingenting.

Sen finns det ju en stor ansamling författare och wannabes som har en historia att berätta, men kanske inte språket. Det finns ju skäl till att Larsson, Guillou, Marklund, Mankell etc. inte kommer på tal när det gäller Nobel priset, men som ändå är bästsäljare.

Jag måste erkänna att den senaste boken jag läste var ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Jag hade nog aldrig läst en skräckroman om vampyrer om det inte vore för att hela handlingen utspelar sig i Blackeberg, Vällingby, Islandstorget med omnejd. Det är märkligt vad mycket mer spännande en bok blir så fort den har lite lokalanknytning.

Jag kan dock konstatera att efter mina promenader i veckan, att det åtminstone inte finns några vampyrer i Brommatrakten. Å andra sidan sover kanske de på dagarna.

Boken på nattduksbordet för tillfället är ”De välvilliga” av Jonathan Littell. En lite udda debutroman, skriven på franska av en amerikan bosatt i Spanien. I recensionerna har man dessutom gjort stor sak av att boken är på 900 sidor. Samtidigt tycks man inte ha gjort någon ansats för att få ner formatet åtminstone så att man kan sitta och läsa den utan att behöva ett bord att lägga den på. Font storleken är större än normalt, pappret ganska tjockt, och har man dessutom låtit bli att översätta en hel del av tyskan, så blir boken så klart tung och tjock. Jag förstår inte varför man måste skriva Obergruppenfuhrer istället för general, eller Hauptsturmfuhrer istället för kapten. Nåja, efter ett par hundra sidor har man vant sig. Än värre är det när man t.ex. skriver ”..då stämde det att Führerworte Gesetzeskraft haben”. Det är möjligt att det ingår i allmänbildningen att man även om man inte läst tyska ska förstå precis vad som menas. Ja, jag anser nog att översätterskan Cecilia Franklin borde fått avdrag för ett halvfärdigt arbete. Fast sen såg jag att originalet på franska är på 1400 sidor vilket är märkligt. Boken som sådan verkar i alla fall rätt ok än så länge, hemsk men ok.

Själv har jag nog knappast språket eller något vettigt att berätta. Det är väl därför jag håller mig till en blogg med tämligen begränsad läsarskara. Som jag dock med nöje plågar med allt detta trots att deras främsta intresse är att höra hur jag mår. Och för tillfället mår jag bra.

English Version

Feeling great but lazy today!