Spela publik

Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop med någonting, men det är bara fascinerande.

Döden och hur man överlever den. Del 10 av 47

I Mail online skriver de att ett halvt glas vin om dagen förbättrar minnet. Så efter den här helgen kommer jag ha bra minne i nästan två veckor.

Aftonbladet skriver om Mattias Ribbing och att han kan rabbla en bok utantill. Man skriver inte vilken bok. Så jag är inte imponerad. De flesta småbarnsföräldrar tror jag kan rabbla böcker utantill. Själv kan jag nog fortfarande rabbla ”Mamma Mu gungar” samt stora delar av ”Plupp och lämlarna” utantill.

I helgen återkom en del påstötningar om att jag borde skriva en bok. Visserligen var det ganska sent på lördagskvällen då vi gate-crashat en bröllopsfest på hotellet. Men eftersom min kärlek, vänskap och livslånga beundran lätt kan köpas med lite smicker, så sitter funderingarna kvar.

Det är i och för sig rätt behagligt att sitta och suga i sig smickret. Åtminstone i jämförelse med att faktiskt försöka skriva en bok och sedan riskera att få det bekräftat att det nog inte var en så bra idé trots allt.

En av mina skånska vänner (förtydligandet att han är skånsk skrev jag av bara farten. Möjligen ska det tolkas som en ursäkt för hans beteende), hoppade på undertecknad cancersjuka stackars varelse, genom att beslå honom med ett av hönssläktets mer framträdande attribut (”chicken”).

Det kan väl kanske finnas något uns av sanning i att feghet möjligen kan ha med saken att göra. Samtidigt så har man hört hur författare beskriver skapandet av en bok som att genomgå en graviditet med hemska födslovärkar för att leverera varje fragment av text. Och då ställer man sig frågan om man både orkar med att kämpa mot cancer och vara gravid.( I och för sig har jag en mage som tror sig vara i fjortonde månaden, svullna ben och har åtminstone haft hemorrojder, så frågan om det skulle innebära så stor skillnad).

Nu kan jag inte påstå att de alster jag lyckas få fram är av sådan kvalitet att några födslovärkar måste till. Den konstnärliga nivån på mina alster kan möjligen kräva någon enstaka fekal gasexplosion (efter alltför mycket kaffedrickande). Så frågan är om dessa småfjärtar till texter verkligen skulle kunna bli till en bok. Och vad skulle den då handla om?

Mig själv? Det enda skälet till att jag skulle skriva om mig själv är att min son kanske i framtiden skulle kunna lära mer om mig. Vad nu det skulle vara bra för. Så länge han har höga tankar om mig varför förstöra den bilden med att beskriva hur ung jag var vid första fyllan, när jag började röka och andra hemskheter man försöker förtränga under ett långt liv fram till dess att man möjligen blir hjälpt av åldersdemensen. Och samtidigt skulle jag nog tycka att det var tråkigt. Jag har ju redan ”läst” den boken.

Nej, det jag skulle tycka vara roligt vore att skriva en deckare med lite humor. Men då uppkommer ju problemet med att min humor är, ska vi säga, uppskattad av en ganska begränsad läsekrets.

Om jag skulle skriva en bok, så skulle jag säkerligen fylla en stor del av bokens sidor med krystade ordlekar som bara jag själv skulle finna underhållande. Och när jag sedan lyckas få ihop en fysisk bok (en pocket som bara kan köpas som print-on-demand), så skulle min självgodhet nå oanade höjder och jag skulle förvänta mig att få sitta i TV-soffor och uttala mig om Kulturåret 2009 eller att få skriva mediokra krönikor i kvällstidningarna, där jag kunde få framhäva mig själv. Men sådana dryga människor tål jag inte, så det blir nog ingen bok.

Inte än i alla fall.

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?

E-bok

Mina böcker med känsla. Inbundna av Gustaf Hedberg

"E-Böcker kan slå stort i höst". Jag hoppas inte det. Åtminstone inte så länge en e-bok är något som elektronikindustrin fått konstruera. Alltså en plastig grunka med skärm på vilken man kan läsa elektroniskt lagrad text.

Tänk istället om det varit bokbinderiindustrin som konstruerat e-boken. Tänk er en riktigt bra deckare inbunden i ett vackert halvfranskt band i Gustaf Hedbergstil. Inbundet i oxblodsrött skinn med träpärmar (en bok bunden av hovbokbindare Gustaf Hedberg jämfört med det kartonnage man köper på bokrean, är som att jämföra den bästa rätten från en restaurang med tre stjärnor i Michelinguiden med ett två dagar gammalt Happy Meal från MacDonalds). Och innanför ryggen på den här boken sitter då en liten inbyggd MP3-spelare, FM-radio och GPS. Man kan då lyssna på musik samtidigt som man läser. Eller om det är en kartbok så kan den dessutom tala om var du befinner dig på kartan. Det är väl också en elektronisk bok, alltså en e-bok.

Eller en talbok i form av ett helfranskt band i blindpräglat vellum, med inbyggd mobiltelefon. För de med äkta hälfter finns även en variant med handsfree, så att man kan fortsätta läsa när man svarar i telefon.

Då önskar jag att E-boken slog i höst.

Artiklar o bloggar: Svd, Ravennasblogg, Diverseblogg, Badlandshyena

Att äta kött är inte dumt

Vetenskapsakademiens framtida styrelse?

Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet skriver idag att djuren vi äter är smartare än vi trott. Nu kan jag kanske inte påstå att jag har trott särskilt mycket om hur intelligent djuret är som min fläskkotlett kommit ifrån eller om fiskpinnen kommer från en särskilt filosofiskt bevandrad torsk.

Men visst känns det fruktansvärt att min hotellfrukost igår innebar att 4 små blivande neurokirurger fått sätta livet till i min äggröra och att mitt bacon kom från sittfläsket från en av Sveriges bästa World of Warcraft spelare (bland grisarna vill säga).

Nu hoppas jag bara att tidningarna nu följer upp med en artikelserie där vi även får veta om gurkan är mer intelligent än kokosnöten. Och om rötmånadsjournalister är mer intelligenta än en knippe dill.

(Ja, usch vad jag kan vara elak ibland, men det tror jag att de tål, dillknippena alltså).

Artiklar: AB1, AB2, Svd, Expr

Grisigt

Jag om hem från turneringen i Skövde igår kväll, trött, grisrosa efter 2 dagar i solsken, men lycklig. Har dessutom sovit som en gris. Men det känns som jag varit på en lång semester och vilat upp mig. Massor med ny energi att ta tag i fighten igen.

Solna Chiefs vann inte turneringen, dock är det enkelt att konstatera att vi har de bästa spelarna, coacherna och föräldrarna. Söndagens match mot Lidköping Lakers (Li' köping Lejkörs), slutade även den med utklassningsseger till Solna.

MVPs:

Mot Arlanda Jets: Jeremy Scannella

Mot Stockholm Mean Machines: Frank Holm

Mot Uppsala 86ers och Lidköping Lakers : Tim Gottlieb

Hedersomnämnande: Både i matchen mot Stockholm och som fenomenal poänggörare i matchen mod Lidköping Lakers: Aleksi Ruhanen

Döden och hur man överlever den. Del 9 av 47

Foto: D. Gottlieb (klicka på bilden för större)

Utan att vara någon större sportnörd, så finns det stunder i tillvaron när jag mår som bäst. När jag får vara med min son på hans fotbollsmatcher så är det en bättre medicin för kroppen än någon annan. Trots att jag tagit mina cellgifter, min spruta med blodförtunnande, min immunförsvarsstärkande medicin, min magsårsmedicin och mitt insulin, så är dosen fotboll den här dagen det som helt klart gör att jag mår bättre nu än på mycket, mycket länge.

Vår andra match var mot ett Uppsala som spelade snygg fotboll, men som inte hade en chans mot oss (26-6).

Foto: D. Gottlieb (klicka på bilden för större)

I varje match utses en "most valued player" (MVP) i varje lag. I Uppsalamatchen blev min lille pojk utsedd. Och på min blogg tillåter jag mig vara partisk (hela laget spelade fantastiskt, och andra i laget har utsetts till MVP i de tidigare matcherna). Men det handlar inte om en pappas stolthet. Jag är oerhört stolt över min son oavsett detta. Men att se honom glad och stolt det är något som ger mig glädje jag kan överleva länge på.

När man inte riktigt vet hur länge man kommer att leva/överleva, så sätter man ändå upp en planeringshorisont. När jag fick reda på att det inte skulle bli någon allogen stamcellstransplantation så var det den här turneringen som var horisonten. Fram till fotbollsturneringen kan jag planera, vad som händer efter det vet jag inte.

Nu när jag är här och mår så pass bra, så kan jag kanske planera till grabbens födelsedag (som råkar vara samma dag som SM-finalen i amerikansk fotboll), som nästa planeringshorisont. Så, givetvis är det inte fotbollen i sig utan min son som är i fokus. Och att få vara med om en sådan här dag tillsammans med honom, där han också är med sina vänner, och jag är med mina vänner, solen skiner och ikväll är det fest. Det är sådana dagar som gör att man står ut med de många dåliga dagarna.

Döden och hur man överlever den
Några av mina vänner tyckte att jag borde skriva en bok. Kanske inte så mycket om mitt liv med cancer, som de strategier jag valt för att överleva vardagen. Något jag fått höra många gånger är att:”Hur kan du vara så stark?” eller ”Jag förstår inte hur du kan vara så positiv?”. Svaret är enkelt: man har inget val. Men att skriva en bok om något som är ganska jobbigt att tänka på för att inte tala om att genomleva. Så skriver jag istället dessa blogginlägg som kanske mer än annars upptar mina tankar och funderingar. Titeln till trots, så hoppas jag att självdistansen, humorn och glädjen ändå lyser igenom. Allt är långt ifrån nattsvart. Jag hoppas att texterna kanske kan komma andra till tröst och stöd, andra i samma situation eller för dem som ännu inte insett att de faktiskt också kommer att dö en dag.

Tidigare inlägg:
Döden och hur man överlever den. Del 8 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 7 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 6 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 5 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 4 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 3 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 2 av 47
Döden och hur man överlever den. Del 1 av 47
Och hur långt har du kvar då?

Dukes Tourney 2009

Foto: David Gottlieb. Klicka på bilden för större.

Regn, stormvindar och 12 grader varmt. Turneringen i Skövde öppnade igår. Bästa laget: Solna Chiefs inledde med en liten förlust mot ett Arlanda som inte spelade vackert.

Foto: David Gottlieb. Klicka på bilden för större.

Lördag: Idag lyste solen med sin närvaro. Fortfarande blåsigt men fantastiskt väder. Solna började med att vinna över Stockholm Mean Machines.

Uppdatering:

Om Sveriges största ungdomsturnering i amerikansk fotboll rapporterar svensk media:" "

Uppsala Nya Tidning är den enda tidning som tycks ha någon med intresse för sporten. Tyvärr var nyheten att Arlanda slog Solna-Täby United (STU) i superserien kanske inte riktigt den typ av nyheter vi vill se. Men ändå.

SVT visar förutom SM i Friidrott även storsporter som: dragkamp, segling, squash (inte grönsaken), Casting (spöfiske på land) å kanotpolo. Å de e ju jättemanligt. Men ja e inte bitter.