Sista dagen i frihet

(English version below)

Tisdag, solen skiner och det är sista dagen i frihet. När jag var yngre älskade jag att läsa fängelseromaner. Greven av Monte Cristo var den första och den största. Tyvärr har jag inte läst den i originalversion som är åtskilliga hundra om inte tusen sidor. Därefter kom Papillon.

Med åren har det blivit ganska många. Jag vet inte vad som fascinerat mig egentligen. Men nu när jag står inför något som ligger väldigt nära en fängelsevistelse utan att faktiskt vara det så känns det inte lika spännande. Visserligen har jag ett tidsobestämt straff, någon form av tortyr (cellgifter), isoleringscell osv. Fast jag tror att det är nog många interner som skulle avundas mig med tanke på att jag nästan uteslutande kommer ha kvinnliga fångvaktare.

Jag tror tjusningen med fängelseromaner är nog rymningarna. Fast jag tror kanske inte att en rymning från Hematologen på Karolinska skulle vara särskilt spännande varken för mig eller för mina bloggläsare. Det skulle nog bara sluta med att två vänliga vakter hämtar farbror där man står i sina tofflor och sjukhuskläder och förvirrat funderar på vad man ska göra nu.

I söndags, var jag och såg Tim spela fotboll. För min del var det sista gången för den här säsongen. Det var en riktigt rolig match, även om vi var för överlägsna. Vi hade slagit oss ihop med Stockholm Mean Machine och var ungefär 35 spelare, medan Finnarna bara var 15. 40-0 till oss säger kanske det mesta. Tim spelade jättebra och det märktes på hans humör resten av dagen.

Igår måndag var jag och åt lunch på Drottningholms golfklubb med Håkan och Kristina.

Jag känner mig nu så gott som helt återställd, vilket gör det ännu svårare att se fram emot ett par veckors hemskheter. Men jag fokuserar på allt fram till 13.00 imorgon. Överläkaren från Hematologen ringde idag och berättade att datortomografin visade bara några få något förstorade lymfkörtlar och att mina blodprover så mycket bra ut. Hon är positiv och tror att min behandling kommer bli framgångsrik.

Jag har fortfarande en massa saker att göra utöver att packa hela mitt multimedia-kit (Dator, DVD, extern hårddisk, MP3-spelare, mobil, ett halvt ton sladdar, böcker, korsord, tidningar, nikotintuggummin i massor (fast jag kommer säkerligen inte kunna tugga dem med blåsor i munnen), andra mediciner, rak-apparat (får inte använda hyvlar), särskild tandborste (med hår som katthår för att inte skada tandköttet). Det enda jag inte kommer ha med mig är kläder (annat än ett ombyte för när jag åker hem). Vi får se vad de säger när jag kommer med min jätteresväska.

Jag har till och med lyckats komma en bra bit på väg när det gäller klubbens hemsida. Så den ska nog kunna publiceras efter idag. Det vore skönt att ha det gjort trots allt.

Nu hoppas jag att jag kommer kunna uppdatera bloggen de närmaste dagarna. Om inte beror det på att dagarna 1-7 kommer att se ut så här. Vaknade-spydde-nya cellgifter-sov-vaknade spydde-ont i munnen-sov. Eller något, men förhoppningsvis blir det bättre än jag tror. När man gått och väntat så länge så har man oftast byggt upp en ganska hemsk bild, som sedan visar sig vara bättre än väntat.

English Version

Tuesday and it is a sunny day, my last day in freedom. When I was younger, I loved to read prison novels. The count of Monte Cristo was the first and my favorite. Unfortunately I have never read it in its original version, which I think is many hundred pages. After that I think it was Papillon. I do not know what was so fascinating with these novels. But by now I have read quite a few.

Now, that I am facing what is as close to a prison stay without actually being one, it is not that fascinating any more. I do not know how long I will stay, there will be some torture-like experience (chemo), I will be put in an isolation cell and so on. But I guess that most prisoners would envy me as most of my prison guards will be female (kind and caring).

I think the main part of the fascination with prison novels is the escapes. But escaping from the Hematology department at Karolinska hospital is probably not that exciting. It would probably just end up with two kind guards picking me up standing somewhere outside the hospital in my slippers and hospital clothes.

Well, on Sunday I went to see Tim play football again. It was the last game for me this year and, it was a great game. The Helsinki team did not really have a fair chance. They had just arrived with the night ferry from Helsinki (so I guess they were pretty tired), and we had (for various reasons) teamed up with Stockholm Mean Machins. So, we were about 35 players against their 15. 40-0 to us says it all. Tim played really great and he was happy all day.

Yesterday (Monday), I went for lunch at the Drottningholm golf club together with Håkan and Kristina.

Today I am feeling almost fully back to normal, which makes it even harder looking forward to a couple of weeks of tough treatment. The doctor called me also today and said that my CT scan only showed a couple of marginally enlarged lymph nodes and that my blood count looked great. She is very positive that my treatment will be successful.

But my time-horizon stretches only to 1 pm tomorrow. I still have a lot of things to fix before that, including packing my multimedia-kit (computer, DVD player, external harddrive with films, mp3-player, cellphone, half a ton of cables, books, crosswords, magazines, nicotine chewingum (but I suspect I will not be able to take those with a lot of blisters in my mouth), other medicines, special toothbrush (soft as cats hair not to damage the gums). The only things I will not pack are clothes. So I will be checking in with my huge suitcase tomorrow.

I have also managed to come quite far with my website for the football club. Hopefully it will be ready today and published later on this week.

Well, I hope to be able to update my blog the rest of the week. If not it is because my days the first week will probably be something like: woke up - was sick – got new chemo – was sick – slept – woke up – pains in my mouth – was sick – went to sleep. Hopefully it will not be that bad, but after waiting months for this, I have built up a pretty nasty picture of what is to come. But hopefully I am in for a pleasant surprise and the weeks will fly by.

Professor David Gottlieb, Sydney. Professor in Hematology and specialize in blood- and bonemarrow transplants. (Its true)

The big conspiracy

(English version below)

I fredags hade jag bara planerat att fixa klubbens website och på eftermiddagen åka till KS för blodprover. Men så ringde de på morgonen från St Göran och ville jag skulle komma dit för en datortomografi.

Väl där så skulle jag få en nål för kontrastvätskan. Första sticket, eller snarare hugget gjorde rätt ont. Jag började grunna på en konspirationsteori. När sedan den andra sjuksköterskan högg mig i andra armen och sedan vred om nålen lite (för att venen smög undan som hon sa), så insåg jag faktum. Detta var två extremfeminister som såg sin chans att hämnas årtusenden av manligt förtryck. Jag var en representant för det patriarkala förtrycket och nu såg de sin chans till upprättelse. Inte nog med att nålarna gjorde ont, mellan varje hugg skulle armen dränkas i alkohol, vilket gjorde att både de gamla sticken och de nya sved ordentligt. Vid det tredje hugget försvann hela min manlighet i ett ynkligt kvidande. Vid fjärde hugget, tyckte jag mig se hur sköterskan tänkte ”nu din taliban ska du få” bakom det vänliga ansiktet. Efter åtta hugg tycktes de dock tröttna och lät nålen sitta kvar, varpå de kopplade på kontrasten.

En datortomograf ser ut som en badrings-formad manick. På kanten finns en display som dels visar hur många sekunder man måste hålla andan och dels en Pacman figur. Figuren är gul och har öppen mun när man tillåts andas, och är röd och har stängd mun när man ska hålla andan.

Först tog de några översiktsbilder som går snabbt (10 sekunder), och sedan tar de de riktiga bilderna som brukar innebära att man ska hålla andan i 25 sekunder. Men den här gången (de hävdade att det berodde på att de skulle fotografera en större del), visade displayen på 70 sekunder. Ännu ett led i tortyren tänkte jag. De ville väl att jag skulle strypa mig själv eller något. Men jag laddade och höll andan, visserligen började jag se små rosa elefanter flyga omkring när det var 10 sekunder kvar. Men jag lyckades hålla andan hela tiden ut. Så, ännu en gång gick patriarkatet segrande ur striden.

Ok, jag både överdriver (fast det där med 8 stick och 70 sekunder är sant) och fantiserar lite, men något måste man väl underhålla sig med. 2 timmar på St Göran är inte så jäkla kul.

Sen var det bara att slänga sig i en taxi till KS för blodproverna. Det innebär i och för sig en nål till, men då använder de min port. Själva nålen ser ut som ett jättestort häftstift, men det gör inte särskilt ont och det går snabbt att få dit den.

Lördag blev det fotboll. Solna mot Tyresö, där våra grabbar tog hem segern. Och på söndag blir det Solna mot Helsinki Roosters. Misstänker att det blir lite tuffare för grabbarna.

English version

Yesterday, I had planned to finish the football clubs website and then go to Karolinska for some blood tests later in the afternoon. But early in the morning I got a phone call from St Görans Hospital. They wanted me to come in for a CT scan.

When I arrived, the first thing they wanted to do was to put in a needle for the IV for the contrast fluid. The prick with the needle, or I should perhaps say, the first stab did actually hurt a little. I now started to think that this might be a conspiracy. When the second nurse stabbed me in the other arm and then started twisting around the needle (to find the vein, as she said), I was convinced. This was not two ordinary nurses; they were extreme feminists that now saw their opportunity to give back for all the thousands of years of male unjust and unfair treatment and oppression. I had been picked out as a representative for the patriarchate, and they saw their chance to get back at us. Not only did all the stabbing of the needles hurt, but between each stab, they drenched my arm in disinfecting alcohol, which meant that all the old stab wounds as well as each new one burned like mad.

At the third stab, my male ego disappeared in a pitiful moan. At the fourth stab, I saw that the nurse was thinking “take this you Taliban”, behind her friendly face. After eight stabs they seemed to get tired of stabbing and decided to keep the last needle and hook up the contrast fluid.

A tomography that they use for a CT scan is a machine shaped like a swimming ring. You lay down on a bed and then you are moved through the swimming ring. On the scan there is a small display that shows how many seconds you need to keep your breath. And then there is a small Pacman symbol, that is yellow and has an open mouth when you are allowed to breathe and is red with a closed mouth when you should keep your breathe.

Usually they first take some overview pictures for which you need to keep your breath for about 10 seconds, and then they take the real pictures which require usually about 25 seconds. This time the display showed 70 seconds. Yet another part of their devious plan I thought. They want me to strangle myself. But I managed to hold my breath for 70 seconds, even though I started to see flying pink elephants during the last 10 seconds. Yet another victory for the patriarchate.

Ok, so I am exaggerating (even though it is true that they had to try 8 times to get the needle in place and the 70 seconds) and fantasizing. But you need something to entertain yourself with; spending 2 hours at St Göran’s is not that fun.

After that I threw myself into a cab and went to Karolinska hospital for the blood tests. For that they needed a needle again, but this time they could use my port which is much easier and much less painful.

On Saturday (today), I went to see Tim and his team (Solna Chiefs) play against Tyresö Crowns. A game that we should win, and we did. Tomorrow there is football again. This time they will meet Helsinki Roosters. I guess that game will be much tougher for the boys.

6 dagar kvar / 6 days to go

Avsaknaden av blogg-inlägg har av vissa tolkats som att jag möjligen mår så dåligt att jag inte orkar skriva. Det har nog varit tvärtom. Jag har mått så pass bra att jag haft en massa andra saker för mig. Det finns en massa saker som man vill passa på att göra medan man mår bra. Sen har jag i och för sig varit lite trött, men för övrigt känner jag mig ganska frisk.

Jag var hos överläkaren på hematologen på Karolinska idag. Hon bekräftar att cancern i princip är borta, och att stamcellstransplantationen är till för att få bort de sista cancercellerna. Fast det känns lite som man har bankat ihjäl elefanterna med träklubba och nu ska man bara skicka atombomben på myran.

Men återigen fick jag höra hur hemsk behandlingen kommer bli. Cellgifterna är MYCKET starkare än tidigare. Slemhinnorna är de som kommer ta mest stryk och att det finns patienter som får morfindropp för att klara smärtorna. Det är väl i alla fall tur att man inte snusar längre.

Så, uteblir mina blogg-inlägg eller blir det alltför osammanhängde från nästa vecka så beror det på att jag är hög.

Ett litet hopp fanns där eftersom mina stamceller tydligen såg mycket bra ut, hur man nu avgör det (solbrända, muskulösa och virila). Så, återhämtningen kanske går fortare än vanligt.

Men innan onsdag ska jag hinna med en blodprovstagning, en port-spolning, en CT scan och förhoppningsvis ett besök hos min diabetesläkare.

English version

Some people have interpreted the lack of postings in my blog as me being too ill to write anything. However, it is quite the opposite. I have been feeling great the last week (apart from
being a bit tired), so I have tried to do a lot of things that I have not been able to do (meeting
people, watching football games, cleaning my appartment and so on).

I went and saw my new doctor today at Karolinska hospital. She confirmed that most of the cancer is gone and that the stem cell transplant will be done to get the remaining few cancercells that might still be there. It feels a bit like having killed the elephants with a hammer and the only thing remaining is to nuke the ant.

I also was told yet again, that the treatment will be tough. The chemo I will be getting is MUCH stronger than the ones I have had before. Worst affect will be the mucous membranes, apparently some patients get morphine through IV to be able to cope with the pain. So, if there are no postings next week or if the are too incoherent, it is because I am high on morphine.

Still there is some hope that the recovery might be a bit faster than usual, as my stem cells are looking very good. I do not what criteria they use though (tanned, sexy and virle).

Before Wednesday I will have to do another blood test, flushing of my port, a CT scan and hopefully an appointment with my diabetes doctor.

Fjollboll och äppelpajer/Soccer and apple pies

(English version below)

Idag har man gått in på min blogg 41 gånger, visserligen bara av 17 personer men ändå. Och jag förstår varför. Alla är nyfikna på att få reda på hur det gick igår på sm-finalen i amerikansk fotboll.

Jag i min enfald trodde förstås att vi skulle få se långa inslag om sm-finalen, i sportspegeln och i TV4 sportprogram, vad det nu heter. Så, jag bänkade mig vid tvn för att se TV4 sporten. Det började med ett inslag om fjollboll, sen om två engelska fjollbolls-lag som hade spelat, sen handlade det om någon smålänning, eller vad han var, som hade gjort mål i ett Holländskt lag som tydligen var stora för 38 år sedan. Sen handlade det om ”konflikten” mellan Slatan och Edström, en konflikt som får ett dagis bråk att framstå som de intellektuella giganternas kamp. Sen var det några korta nyheter, en spanjor som hade vunnit Spanien runt på cykel (intresseklubben blir riktigt upphetsad). Och sen var det slut.

Sportspegeln hade faktiskt ett (kort) inslag om sm-finalen, inte så mycket om själva matchen och sporten, men däremot hade de upptäckt att en av reserverna var 50-bast. 50-åringen hade väl inte så mycket att säga om de intelligenta frågorna som ställdes (”hur känns det?” och ”kommer du fortsätta nästa år?).

Jo, jag är partisk. Jag tycker det är alldeles för mycket fjollboll i sportnyheterna överhuvudtaget. Visat 1 och 2 samt Eurosport visar fjollboll nästan 24 timmar om dygnet. Och har de ingen aktuell match, så visar man en match från 70-talet istället. Men det är ju för tusan som att visa reprisen av fem-dygnsprognosen från 24 augusti 1982.

Fjollboll (och det gäller bara herrfotbollen, damfotbollen är ofta riktigt bra och ganska befriad från divor och divalater), är den enda sporten där man tror sig kunna uppnå bättre resultat genom att låtsas vara skadad. Men tänk om en simhoppare mitt i hoppet skulle fejka en skada. Och det är den enda sporten där publiken (eller åtminstone en del av den trogna publiken), försöker förstöra matchen genom att kasta in saker på plan, för att efter matchen försöka ha ihjäl motståndarpubliken. Tänk om vi hade haft friidrottshuliganer, som efter OS-finalerna sprang ut på Beijings gator (alla 20 svenskarna) och försökte spöa upp resten av världen.

Ja, det blev 70-39 till Stockholm Mean Machines mot Arlanda Jets, i seniormatchen. I U-19 (juniorer upp till 19 år), vann Solna-Täby United (Northside Bulls) mot Jämtland Republicans med 28-13 (http://tabydanderyd.se/sport/1.5034).

För övrigt har jag mått rätt bra idag. Cellgifter och annat har väl gått ur kroppen så man börjar känna sig normal. Det enda är ett lågt HB, som håller en på mattan (har sovit mycket), och en trolig blodpropp i benet (inte så allvarligt som det låter tror jag. Är lite öm och svullen i ena foten. Men så länge proppen håller sig där, liksom de jag har i bröstet, så är det ingen fara). Så, det har inte blivit särskilt mycket gjort idag. Fast jag har faktiskt bakat fyra äppelpajer idag!! Tim provad lite, och såvitt jag vet så levde han fortfarande när han gick och lade sig ikväll.

Börjar nu fundera lite kring inläggningen nästa vecka. Visst kommer den medicinska behandlingen att vara hemsk, men det jag bävar mest för är att vara instängd i ett litet rum i 3 veckor (minst). Det är ju som att sitta i fängelse. Men å andra sidan verkar det lite fjuttigt att oroa sig för sådant när man betänker att Nelson Mandela satt i fängelse i 27 år. Nu vill jag inte göra några övriga jämförelser med Mandela, och inte har jag några ambitioner att bli president efter min vistelse heller. Det räcker med att jag blir frisk, fet och fyrtiofem.

Swenglish version

Today, my blog has been read 41 times, only by 17 different people, but anyway. And I think I know why. You are all very curious about the results from Sunday in the national finals in American football.

Naïve as I am, I thought that there would be a lot about it on the news on Sunday evening. I started to look at the sports news on channel 4. It started with some soccer news and, then there was something about a soccer game between two English teams, then there was something about a Swedish soccer player who had scored for a Dutch soccer team that used to be big 38 years ago. Then there was something about the conflict between Slatan and an ex-soccer player who is now a reporter, a conflict that makes a kid-fight look like a fight between two intellectual giants. Then there was some short news, among them about a Spanish cyclist who won the Spanish tour (isn’t that a scope). And that was the sports news.

But in ”sportspegeln” (Swedish state television), there was something about the national final, not that much about the game as such, but they had discovered that one of the players in one team is actually 50 years old (all the rest of the players are between 20 and 35). The 50 year-old did not have that much to answer on the reporters (very intelligent) questions. “How does it feel?” or “Will you play next year?”.

When it comes to American football, I guess I am a bit biased. I think there is just too much soccer in Swedish television. The channels Viasat 1 and 2 and Eurosport, all show soccer almost 24 by 7. And if there are no current games to show, they show an old game from the 70s or something. Well, is not that like showing a rerun of the weather report from August 24, 1982?
Soccer (and I guess this mainly concerns men’s soccer. Women’s soccer is quite entertaining, and there are not that many divas in women’s soccer), is the only sport where they think they can improve the results by faking and injury. What would it be like if they did the same in, lets say, men’s high jump? Soccer is also the only sport where the fans (at least the fans in the so called firms), try to spoil the game by throwing things onto the field. And then after the game, try to kill the opposite team’s fans. Think about it, if we were to have hooligans in let’s say, track and field. And at the Olympics after the competition, the Swedish hooligans (all twenty or so of them), would go out in Beijing and try to knock down the fans from all the other countries.

Well, the result was 70-39 to Stockholm Mean Machines against Arlanda Jets in the senior’s game. In the juniors final, Solna Täby (or Northside Bulls) won against Jamtland Republicans with 28-13 (http://tabydanderyd.se/sport/1.5034).

Today I have felt quite ok. I guess the chemo and the other drugs have left my body, so I am starting to feel quite normal. The only things are the low blood count that keeps me tired and a possible blood clot in my leg. But as long as the blood clots are not moving around that’s ok. So, I have not managed to do that much today. However, I have baked four apple pies!! Tim tried some this evening, and as far as I know, he was still alive when he went to bed.

I have started to think about next week when I am going to hospital again and now for 3 weeks at least. I know that the chemo and all that will be tough, but I am more worried about being confined in a small room for such a long time. It is almost like being in jail I guess. But on the other hand, Nelson Mandela spent 27 years in jail. Not that there are any similarities between me and Mandela, I mean, I do not have any ambitions of becoming president after getting out. I will be happy if I am healthy, fat and forty-five when I get out.

Grattis Tim!

Det har inte blivit mycket bloggande denna vecka. Jag har varit trött. Vi får se om dagens blodprov visar på ett lågt HB igen. Sen har det varit fullt race. Tandläkaren på måndag, Ögonkliniken på tisdag, Ulla-Stina på besök på onsdag, lunch med Håkan och Kristina, samt fika hos Leif på torsdag, handla födelsedagspresenter och sjukhusbesök på fredag. Och på lördag är det födelsedagskalas.

För 14 år sedan, kl. 09.01 föddes en lite skrikande blå krabat på Karolinska sjuhuset.

Inte trodde jag väl att det här med att få barn var så omvälvande för hela ens liv. Visst var det nog många sömnlösa nätter och ett evigt släpande på barnvagn för att inte tala om berget av blöjor. Sådan tur är så har man förträngt det mesta av det.

Nu återstår bara glada minnen och en stor trotsig tonåring.

Sedan han var 3 år har han bott hos mig varannan vecka. Och jag måste medge att det fungerat mycket bättre än jag hade trott. När jag till och med lyckades få ok på att arbeta varannan vecka i Sverige och varannan vecka i Brighton för att passa in det med Tim-veckorna, så kändes det fantastisk bra.

Aldrig någonsin har jag ångrat att det blev som det blev. Visst den lille bratten har jag skämt bort, men jag tror ändå inte han fått några bestående skador av det.

Här skulle man kanske kunna säga att Tim är den som motiverar mig att kämpa mot min sjukdom. Men det är snarare så att Tim är den som alltid ger mig motivation. Han är min stora glädje och kärlek.

Grattis Tim på födelsedagen!

English version

There has not been that much blogging this week. I have been pretty tired all week. We will have to see what today’s blood tests say. Maybe it will show a low red blood cell count again.

This week has been pretty hectic. Dentist on Monday, eye clinic on Tuesday, visit and dinner with Ulla-Stina on Wednesday, lunch with Håkan and Kristina, and then afternoon coffee with Leif on Thursday, shopping birthday presents and visit to the hospital on Friday.

14 years ago, at 09.01 am a little, bluish, creature was born at the Karolinska Hospital.

I did not think that becoming a father would be such a life changing event. Of course there have been a lot of sleepless nights, a never ending dragging of a trolley and tons of diapers. Luckily enough, I have forgotten most of that. And what remains are a lot of happy memories and a big teenager.

Since he was 3 years old, he has lived with me every second week. And I have to admit that I never thought that it would work as well as it has done. When I managed to get my manager to agree that I could work every second week in Sweden and the other week in Brighton to fit with the weeks I had Tim, it felt great. I have never regretted to have to take care of Tim, even though it sometimes has been tough. Of course the little brat is quite spoilt, but I think he has survived so far without any deeper scars.

Now, I could say that Tim is what motivates me to fight my disease, but really, Tim is what motivates me – period. He is my great joy and love.

Happy Birthday Tim!

Procrastinating

Yet another day in paradise. Nu är totalrenoveringen av käften klar. Himla skönt (efteråt).

Nu har jag snart skrivit 49 blogg-inlägg, och ändå så har jag inte lyckats samla tid, ork och motivation att göra lagets hemsida klar. Jag hade intalat mig själv att det var motiverat eftersom jag varit så sjuk, men vid närmare eftertanke så handlar det nog bara om prokrastinering. Jag hoppas, som vanligt att jag ska hitta tid och motivation denna vecka, annars är risken att jag måste börja nyttja mitt samvete, dvs få dåligt sådant.

Idag är det internationella Lymfomdagen (http://www.blodcancerforbundet.se/files/%7b08E89EC7-976F-440B-AF18-BAC7236A897A%7d.pdf). Så passa på att skänka en spänn till blodcancerfonden.

Jag kom själv på en bra sak. När jag nu ska sluta med många av mina mediciner, så ska man egentligen samla ihop alla gamla mediciner och ta dem till apoteket så att de kan förstöra dem. Men istället för att förstöra fullt fungerande mediciner för över 2000 kronor, så skickade jag dem till ”Läkare i världen” som är den svenska grenen av Médecins du Monde” och bedriver bland annat kliniker för papperslösa. Det är säkert olagligt att ge bort statligt subventionerade mediciner, men knappast omoraliskt. Särskilt som FN kritiserat Sverige för att inte erbjuda papperslösa nödvändig vård. Dessutom måste de papperslösa betala fullt ut för vården. Så en utvisningshotad pakistanier som jobbar som svart diskare för 20 kronor i timmen och får cancer, ska själv betala för sin vård.

Igår var jag och Tim och såg på kvalmatchen till Superserien i amerikansk fotboll mellan Solna-Täby United och Djurgården. Under den första halvleken satt jag på läktaren och tittade, men efter att ha upptäckt att vi var kanske 10 STU supportrar och 250 Djurgårdare, så kändes det bättre att gå över till andra sidan. Tim var bollkalle under matchen så av honom såg jag inte så mycket. Det var i alla fall roligt och komma ut.

Imorgon är det ögonen som ska kollas. Sen tror jag det bara är öron och knän som man inte kollat på mig (fast jag tror inte att jag behöver det).

English Version

Yet another day in paradise. Finally my total makeover of my teeth is completed. Feels great (afterwards that is).

Now I have published almost 49 texts on my blog, but still I have not managed to gather enough motivation, time or strength to finish the teams website (which I promised to do by August 1st). I have told myself that being as sick as I am, everyone would understand. But that argument does not really hold, given all my blogging activity. So, what it is really about is procrastination. Well, as usual I am hoping to be able to motivate me to really get going with this sometime this week.

Today is the international Lymphoma day. Be sure to send your local lymphoma support organization some money (Sweden: http://www.blodcancerforbundet.se/ , UK: http://www.lymphoma.org.uk/ , US: http://www.lymphoma.org/, Canada: http://www.lymphoma.ca/)

When I was asked to stop with many of my medicines (mainly against the side effects of the chemo treatments, which I have now stopped), I had medicines for a couple of thousand Crowns lying around at home. What I should do according to the recommendations is to take them back to the chemist and let them destroy the medicines. Instead I found the Swedish part of the “Médecins du Monde” (Doctors in the world) that among other things have clinics for people “without papers” (i.e., do not have visas/permits to stay in the country, such as asylum seekers that have been refused asylum, but still stay in the country). I do not know if it is illegal to give them subsidized prescription medicines. But at least it is not unethical, especially as Sweden has been criticized by the UN for not providing sufficient medical care for this group of people. Also, they have to pay the full cost of the medical care, as if a Pakistani working in a restaurant or cleaning offices would have the funds to pay for a cancer treatment.

Yesterday, Tim and I went to see a game in the “super serien”, which is the Swedish version of NFL (somewhat smaller though), between Solna-Täby United (our team) and Djurgården (a team consisting of a couple of Swedish players and then a lot of American players, which is cheating in my view). I spent the first half of the game sitting next to 300 Djurgården supporters (we were about 10). So in half time I went over to the other side. I did not see much of Tim as he was ball boy during the game (he and a couple of his team mates were chain crew and ball boys). Anyways, it was great to get outside (it was a bit cold though).

Tomorrow it is off to another hospital to check out my eyes. After that, I only think it is my ears and my knees that has not been checked yet (not that I think I need it).

Blodtransfusion

Så, sitter man här med sin papperslapp, och funderar varför inget blir skrivet

Jag läste att amerikanska staten (ja, jag vet inte varför jag fått sådan hatkärlek till USA, kan vara att presidentvalet är en sådan bra såpa), tagit över bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie May. Visst är det intressant att en högkonservativ regering tar över finansinstitut, men det som är mest intressant tycker jag, är hur man kan döpa ett finansinstitut till Freddie Mac och Fannie May. De ska väl heta ”Johnson, Boyleyn, Fitzgerald & Partners” eller något i den stilen. Jag undrar om någon skulle ha förtroende för svenska bolåneinstitut om de hette ”Nisse Strut” eller ”Kussimurra Maj”?

Ja, den här veckan har varit tuff. Mot slutet av veckan kände jag mig både trött och misshandlad. Fredag morgon var det tandläkaren och senare dagmottagningen för spolning av porten och sedan blodprover. När jag kom hem vid tvåtiden, så åt jag och lade mig sedan att vila. Vid tretiden ringde telefonen. Jag orkade inte svara. Vid fyratiden ringde det igen. Då blev jag lite sur. Kan man inte förstå att om jag inte svarar så kanske jag ligger och vilar mig eller något? Så jag svara de till slut. Det var dagvården. Mina blodvärden var dåliga (HB låg på 80, istället för 130-140). Så dels behövde jag en annan dos av blodförtunnande och dels behövde jag komma in för en blodtransfusion. Vi kom överens om att jag skulle in på lördagen. Spenderade sedan 6 timmar på dagvården på lördagen med att få blod.

Kvällen blev i alla fall bättre. Efter att ha ätit lade jag mig för att vila en stund. Efter 5 minuter ringde det på dörren. Det var Tim och hans mamma som kom på överraskningsvisit Det var i alla fall trevligt att ha dem här på kvällen.

Idag (söndag) tänker jag och Tim åka till Bergshamra för att se på en seniormatch. Tim har förbjudit hans mamma att komma med eftersom det ska vara en Pappa-son dag. Känner mig också lite piggare idag av att ha fått lite fräscht blod i kroppen.



English version

This week has been quite tough. Towards the end of the week I was feeling both tired and beaten. On Friday morning I went to the dentist and after that to the hematology day center to get my vein port flushed and to get some blood tests taken. When I got home around two o’clock I had something to eat, and then went to rest for awhile. The phone rang a couple of times, but I did not answer until around 4 o’clock. It was the nurse from the day center. Apparently my blood count was bad; I had 80 and should have had at least 130. So I needed to change my Fragmin (Warfarin / Heparin) to a lower dose, and I also needed to get a blood transfusion. So, we agreed that I would come in on Saturday. So, I spent six hours at the hospital on Saturday.

In the evening was quite tired after dinner, so I went to rest on my bed. After about 5 minutes it rang on the door. It was Tim and his mother who came on a surprise visit. Even though I was tired it was a nice surprise. They stayed a couple of hours and kept me company.

Today (Sunday) I am going to Bergshamra to see a senior football game together with Tim. Tim has told his mother that she cannot come as this is a dad-son day. Well, today I feel much better and quite happy. I guess the new blood was not that bad after all.