Pessimism

När jag åkte taxin hem, på fredagskvällen så slog det mig att, hag hade cancer, diabetes, blodproppar,neuropati, var nyopererad och full ned cellgifter, men det jag kände, utöver tröttheten, var kaxighet. "Spik i foten, ha!".

Pessimismen är en filosofi som hade sin storhetstid vid förra sekelskiftet. Även om författaren Torgny Lindgren säger att han ".. vill ge pessimisten ett ansikte - ett glatt ansikte", så är han inget mot de verkliga pessimisterna.

Filosofen och skriftställaren Eduard von Hartmann (1842-1906) ansåg att väldsutvecklingens mål var världens förintelse för då fick alla lidande människor frid. Han var positiv till den tekniska utvecklingen, eftersom den skulle snabba upp processen mot självförintelse. Kul snubbe.

För den som är intresserad av Hartmann, så skrev han en "översikt över sin filosofi, i 8 band på tyska.

Men även om alla inte kommer upp i Hartmanns klass när det gäller pessimism, så finns det hos en del en pessimistisk grundinställning. Jag vet inte om det var den jag skymtade när jag pratade med min nya läkare i torsdags.

Vi kom in på stamcellsskörd, och flera gånger under diskussionen så sa hon "OM vi lyckas får tillräckligt med stamceller", ungefär som att det brukar vi inte. Jag tror inte det var medvetet utan snarare ett uttryck för vetenskaplig försiktighet i formuleringen. Överläkaren på St Göran uttryckte det snarare som att stamcellstransplantationen lyckas man alltid med,sen kan det finnas andra saker som kan gå fel.

Men efter att hört dessa tre "om" så börjar man fundera förstås. Men lyckades väl slå bort det.
Nä, optimism är bättre. Jag tyckte det var intressant att höra att demokraternas konvent, är medvetet upplagd som om det vore ett firande av att de redan vunnit presidentvalet. Det skapar en motivation och en vinnarinstinkt hos deltagarna.
--
Cellgifterna i den här omgången känns starkare. Det är de inte, men de ackumuleras i kroppen. Känner mig tröttare änvanligt och illamående, vilket jag inte känt av tidigare. Dessutom blir man rent generellt lite groggy och ser suddigt.Men till fredag borde det värsta ha gått över. Så, börjar mina bloggar bli allt för svamliga, osammanhängande eller tråkiga, så beror det förstås på cellgifterna och inte på mina intellektuella tillkortakommanden.. förstås.

English version

When I sat in the taxi on my way home yesterday, it hit me that despite the fact that I have cancer, diabetes, blood clots,neuropathy, just had surgery, and full of chemo, I felt rather cocky than anything else (well apart from tired that is).

Pessimism is actually a philosophy that was at its greatest around 1900. One of the greatest pessimists (maybe besides fromSchopenhauer) was Edouard von Hartmann (1842-1906), He thought that the overall purpose of world development was the total destruction of the world, because that would mean that all the suffering people will then find rest and peace. He was also positive to the technological development, as that would speed up the process to total destruction. Fun guy.

Also, if your are interested, Hartmann wrote an "overview" of his philosophy in 8 volumes.

Well, most pessimists may not be of Hartmanns caliber, but there are quite a few people that seem to have a pessimistic attitude. I do not kow if that is the case with my new doctor that I met on thursday.

We started talking about the stem cell harvest, and several times during the conversation she said "IF, we manage to get enough stem cells" as if there were little chance of that. I am pretty sure that she was unaware of how I might interpret that and that it was probably the scientist way of cautiosly exressing herself. My other doctor at St Göran, (who I think is an optimist) said that stem cell transplants are always successful even though there are other things that might go wrong.

It means quite a difference how things are communicated and expressed. Even if I at first started thinking about the stem cell count, I stopped after awhile and concluded that they will find sufficient number of stem cells.

Well, I prefer optimistm. I found it interesting to hear the the democrats convention that has been going on this week, is plan and structured as if it was a cellebration of them winning the presidential election. It creates a winning attitude as well as motivation.
--
The chemo this time feels stronger. They are not, but they have been accumulating in my body, so that is probably whyI know feel more tired and "hangover". I have been a bit nauseus, drousy and tired. My eyesight is all blurred. ButI hope that all that will go away by friday. So, if the quality of this blog starts to deteriorate it is due to the chemo of course.

Chaotic

Så budet var, inläggning på 33an på St.Göran. Sen ringde min doktor och sa att man hade problem med bemanningen i helgen, så det blir Karolinska i Huddinge istället. Där rök, nattpermisarna tänkte jag (även om jag får permis, så är det inte lönt att sitta och åka fram och tillbaka). Sen gick det någon timme, så ringde de från Karolinska, Solna och sa att jag skulle dit istället och få cellgiftskuren på dagvården. Dvs garanterad nattpermis, jag behöver inte ens vara där hela dagarna, utan skulle komma på torsdag 11.00, köra kuren och sen få åka hem troligen vid 16.00.

Så, nu behövde jag bara fixa med diabetes dagvården där jag skulle vara 10.00-15.00 på torsdag (dvs idag). Efter några samtal så löste sig det också. Det är lite struligt med insulinet, när jag får cellgifter så får jag en stor dos kortison också, så jag måste öka insulet bara för det.

Väl på KS, som är STÖRRRREE än St Göran (St. Göran 4 platser på sin dagvård, här är det väl 24), hade man redan beslutat att ta bort det extra kortisonet, men å andra sidan så hade de blandat ut cellgifterna i glukos (sockervatten) istället för i saltvatten, men det skulle väl fungera.

Man började också diskutera om man skulle tidigarelägga min Port-A-Cath operation och göra den här i Solna istället. Vid 12.00 var det lunch, undersköterskan var iväg för att ordna min lunch, så jag tog min extrastora insulindos. Då kommer hon tillbaka tillsammans med sjuksköterskan som säger att jag ska göra Port-A-Cath operation idag, så jag måste vara fastande. Jag hade i alla fall fått i mig en banan vid 11.00.

13.30 rullar jag in på operation, äntligen ska man få en Port-A-Cath och slippa alla nålar. När jag berättar att jag ätit en banan 11.00, blir narkossköterskan sur, man ska ha varit fastande i helst 6 timmar eller åtminstone 4 timmar innan operation. Det innbär att hon inte kan ge något lugnande eller sövande. Jag nöjer mig dock med att de trots allt kan ge bedövning.

Så, nu sätter man igång och försöker få dit en katet. Kirurgen, som tror sig kunna hitta ett bra kärl på samma sida som de försökte förra gången, får lite problem, ytterligare en kirurg kallas in.
16.00 rullas jag ut från operation utan Port-A-Cath. Eftersom jag fått max-dosen av bedövningsmedel (ja, jag gnäller så fort jag tror att det finns chans att jag kanske får ont), kan de inte försöka på andra sidan (vilket jag är glad över). Men ev, ska de försöka igen på fredag.
Sa jag det? Eftersom operationen görs på eftermiddagen så måste jag ligga kvar över natten.

Nu är jag körd tillbaka till avdelningen. Blodsockret är på all-time low. Går det lägre får jag väl be om en Alladin ask eller nåt.

Om St. Görans avd 33 är 2-stjärning, så är KS 4-stjärnig. Här får jag enkelrum (ingen kingsize binge, inget barskåp men hyfsad roomservice), tv på rummet (à 40 spänn dygnet), och 54 Mbits WLAN (yes!!).

Men det finns väl ett litet hopp om att komma hem imorgon kväll. Frågan är bara hur många ny ärr jag kommer ha med mig hem.


English version

So, the instruction was to check in as in-patient at St Gorans hospital. Then my doctor called again. He explained that ward 33 was pretty full, and they had some staffing problem, especially over the weekend. So, I should go to Karolinska in Hudding for my 5-day chemo session. That had been ok, if it was not for the fact that it is quite far away, and going home over night is not really feasible. An hour later they called me from Karolinska in Solna, and told me that they had changed again. Now I would get my 5-day chemo session as an out-patient in Solna. Well, it sounded great. It meant that I only had to be there between 11 am to 3 pm every day.
Now I only had to solve the problem that I also needed to be at the diabetes ward on Thursday. That was fixed with a couple phone calls. There is a slight problem with my insulin, as the chemo-sessions also include large doses of cortisone. They told me I just needed to increase the insuline for that.

Karolinska hospital is muuuch bigger than St. Gorans hospital. The day-ward at the medicine clinic at St Gorans can take 4 patients, where Karolinska can take at least 24.
When I got there they had already decided that I should not have the cortisone, but on the other hand, my chemo was mixed in glucose rather than the usual salt-water. But I guessed it should work.

I have an appointment on Monday to get a Port-a-Cath, but now they started talking about getting it done earlier, so it would be easier to handle this chemo-session.

At 12, it was time for lunch, and one of the nurses went to get my lunch. I took the insulin (including the extra dose). Then she came back with another nurse and they told me I would not get any lunch as I was planned for surgery in the afternoon and was not allowed to eat. Well, at least I had a banana at 11 am.

At 1.30 pm, I am on my way to surgery. At last I will get a Port-A-Cath and not have to have all these needles anymore. When I tell them about the banana, they do not look too happy. You are recommended not eat for at least 6 hours prior to surgery, and the absolutely not within 4 hours prior to surgery. So, I will only get local anesthetic (painkiller) but nothing to make me calm or sleepy. I guess that the painkiller part is the most important. Never bothered about the other stuff before so.

So, they start trying to get the catheter in place. The surgeon thinks she can find a good blood vessel on the same side of my chest as the previous surgeon in St Goran. After a while she is not that positive (or should I say, self-confident). It is much trickier than she thought, so she brings in another surgeon.

At 4 pm the surgery is finished. I got a new scar but no Port-a-Cath. They had prepared for cutting on my left side as well, but as they had already given me the maximum dosage of Xylocain (yes, I whine as soon as I think there might be a possible chance that I could feel some sort of pain). But they will try again on Friday possibly.
And of course, today’s surgery also means that I need to stay the night in hospital.

Now I am back in the ward. My blood sugar is at all-time low. I guess if it goes down any further I will have to ask for a box of bonbons or something
Nu är jag körd tillbaka till avdelningen. Blodsockret är på all-time low.

If St Gorans ward 33 is a 2-star ward, the one in Karolinska is 4-star. Here I get a single room (no king-size bed nor a minibar, but room service is quite ok), tv in the room and a 54 Mbit WLAN.

Still, there is some hope that I will be able to go home tomorrow evening. The question is only with how many new scars.

Ingen ro och vila

Port-A-Cath

(English version below)

Och jag som trodde att jag skulle ha en ganska lugn vecka. Min hematolog ringde idag. Överfullt på KS, så jag kommer att få göra stamcells skörden (man kopplar på en slang till mitt blodflöde och kör mitt blod genom en stamcellssorterare och skickar sen tillbaka blodet, i en annan slang antar jag) på St Göran. Före stamcellsskörden ska jag ha en 5 dagars cellgiftskur, dessutom behöver jag operera in slangen(arna). Så, imorgon blir det blodcentralen på KS för att göra en kärlbedömning (dvs hur de ska få till alla slangarna). Torsdag när jag också ska till diabetsdagvården läggs jag in på gamla 33an. Någon gång under to-må ska jag få slangarna, måndag eftermiddag har jag tid på dagoperation på Karolinska för att operara in en Port-A-Cath , som man tydligen inte kan använda för stamcellsskörden, och dessutom då inte kommer kunna använda för cellgifterna. Vilket i sin tur innebär nya nålar för cellgifterna.

Inser att jag nog aldrig kommer kunna bada mer. Hela jag är en enda stor punktering.

Sen undrar jag hur jag ska kunna käka nyttig diabetes mat om jag är på sjukhuset. Sjukhusmat består av:

frukost: Mackor, flingor och fil (kolhydrater+kolhydrater+lactos, dvs kolhydrater).

Lunch: Mikromat bestående av kött- eller fisk-klägg, med mos eller ris och mikrad paprika.

Mellanmål: Kex eller mackor

Middag: samma som lunch

Kvällsmellis: mackor

Får försöka fundera om det är något jag kan köpa med mig själv. Skulle behöva ta med mig egen kylbag dessutom. Jag, får hoppas jag kan få några nattpermissioner, så man inte svälter ihjäl helt.

Efter stamcellsskörden blir det uppehåll, 3-8 veckor, men enligt min läkare närmare 3. Hoppas det blir lite mer än 3 veckor. 1 vecka försvinner i cellgiftsdimman, så i praktiken skulle det bli 2 veckor att ladda upp inför högdosbehandlingen, isoleringen och transplantationen.

Än är jag inte nervös, men det kommer nog.

Idag var jag i alla fall och åt lunch med Håkan och Kristina från jobbet. Vi var på Kungliga Drottningholms Golfklubb. Trevligt ställe, men jag skulle nog ha tagit på mig golf-sviden. Fast det gick rätt bra med skjort och jeans också. Lika trevligt som alltid. Jag är så tacksam att de tar

sig tiden att plocka med mig. Man blir rätt insnöad när hela ens vardag går ut på sjukhus, medicinering eller förbereda för nästa sjukhusvistelse.

Kvack område 2: Kostråd och bristfällig fakta

En engelsk man som just fått reda på att han har prostatacancer, söker information på internet. Han hittar en artikel om att selen har positiv inverkan på prostatacancer. Så, utan diskussion med sin läkare, går han själv ut på stan och köper 200g selen. Lite osäker om doseringen beslutar han sig för att starta med 10g. 3 timmar senare förs han till sjukhuset med hjärtstillestånd. Ytterligare 3 timmar senare avlider han. Detta eftersom han tagit en dos som

är 10 000 gånger högre än den högsta rekommenderade.

Nu kan man kanske inte säga att det här är kvacksalveri, men faktum är att mycket av informationen på internet och även i andra forum där komplementär och alternativ medicin

diskuteras, tar man ibland ut fakta och information ur sitt sammanhang och då blir det lätt fel.

English version

I was hoping to have at least a couple of quiet days this week. But then my doctor called me today. He said that Karolinska Sjukhuset had problems to fit me in at the moment so they had decided that I would do the stemcell harvest at St. Görans hospital (they connect some kind of cathet to my blodstream and lead the blood through some kind of machine that picks out the stemcells and then sends the blood back).

Before the stem cell harvest I need to have yet another5-day chemo session.In addition to that I will need some new type of cathet for that.
So, tomorrow it is off to Karolinska to get an assessment of my veins (i.e., how the heck they will be able to fit all the cathets in my chest). Thursday I have an appointment at the diabetes department as well as I will be check-in in ward 33 for my chemo. Then sometime during thursday thru monday, I will have the stem cell harvest cathets inserted (probably surgery with local aenastetics).

Then on monday I will have chemo, then stemcell harvest, then off to Karolinska to get the surgery to get the Port-A-Cath. I guess they will have to make some changes. Probably they will postpone the Port-A-Cath surgery again. Which means also means that I will have this third set och chemo-sessions through needles.

I have just realised that I will never ever again be able to take a bath. I will just beone big puncture.

Another problem is how I will be able to keep my diabetes diet in hospital. The food is ok ifyou only need to stay for a day or two. Hospital food consists of (note that diabetes diet means low

carbohydrates):

Breakfast: Sandwiches, cerials and yoghurt (ie. carbohydrates + carbohydrates + lactos, i,e. carbohydrates)

Lunch: Microwaved fish or meat with mash or rice and some microwaved peppers or something just as horrible that they still call vegetables.

Afternoon tea: Sandwiches and bisquits

Dinner: same crap as for lunch

Evening tea: Sandwiches

I will have to figure out if I can bring something with me. I hope I will be able to go home some nights at least, and then maybe be able to get some desent food. (yes, I am getting picky,especially after spending 15-20 days there during the last two months).

After the stem cell harvest there will be 3-8 weeks where nothing much will happen. According

to my doctor it will be closer to 3 than 8 weeks though. I am hoping it will be something in

between, as one week (next week) I will be in chemo-brain state. So, if it is only 3, weeks there will only be 2 weeks that I can really get some strength before the high-dose chemo

starts, with the following isolation and transplant.

I am not yet nervous, but I will probably be when the time comes.

Today I got picked-up by my friends from work, Kristina and Håkan. We went to the Royal

Drottningholm Golf club for luch. Nice place, I whould have brought my golf-outfit, butI guess jeans and shirt worked, especially as we decided not to fraternise too much with all the royalties. I am really grateful that they make the effort and take the time to pick this old fart up. It is so refreshing to get away from all medical stuff, and preparation for hospital visits and so on.

2nd quack area: Dietary advise and lack of all the facts

There was an englishman who had just got the information that he had prostate cancer. Before

discussing with his doctor, he searched the internet and found a site stating that selenium has

a positive effect on prostatecancer. So he went out and bought 200g of selenium. Unsure of what dosage to use, he started with 10 grammes. 3 ours later he was brought in to to hospital with a cardiac arrest. 3 hours later he died. He had taken about 10 000 times the recommended dosage of selenium.

Well, this is perhaps not quacking as such, but the fact that there are alot of information floating around in the area of complementary and alternativ medicine, both on the internet and in articles, that might have one fact correct, but either pulled out of its context or incomplete. Using such information can often lead to dangerous, and in this case fatal actions.

No more candy

Helgen som gått har varit hektisk. Det är ett heltidsjobb att vara sjuk ibland. Som tur är har jag mått rätt bra även om jag varit lite trött.

Fick kvällspermission i fredags (efter en hel del tjat och förhandlande). Var tillbaka på sjukhuset 0730 på lördag morgon. Vid ronden kl. 11.00 träffade jag en annan läkare som tyckte det var onödigt att jag var kvar eftersom jag kunde ta blodsocker själv liksom insulinsprutorna. Det kändes skönt att komma hem igen. Tim var funktionär på en seniormatch på Bergshamra på dagen, så jag hade några timmar att landa.

Jag har tagit blodsockervärden hela helgen, vilket är en tråkig historia. När Tim kom hem från sin semester i Norge, så hade han med sig bl.a. en liten ask med vaniljpraliner till sin godisälskande far. Det väckte lite minnen, tidigare fanns de att köpa i Sverige också (på konsum av alla ställen), men jag upptäckte att nu gick de inte att få tag i längre. Så, i torsdags innan jag skulle till dagmottagningen för mina cellgifter var jag in på Lidl för att handla några småsaker. Och där ser jag, vaniljpraliner!! Så jag passade på att köpa med mig några hekto (givetvis lyckligt ovetande om att mitt blodsocker redan var helt åt skogen).

Så, på lördagskvällen (lördagsgodis dags), så överlämnade jag med sorg i hjärtat hela min godis-och- kak-stash till Tim, som självklart blev överlycklig (själv fick jag nöja mig med lite färska räkor, vilket ändå var rätt ok). Vaniljpralinerna behöll jag dock i mina gömmor. Senare på kvällen började jag funder hur snabbt mitt blodsocker reagerade, hur mycket kan man äta innan något börjar hända. Jag beslutade mig för att testa (i rent vetenskapligt syfte givetvis). Jag kollade blodsockret, tog 3-4 praliner (ja, de är pyttesmå). 1 timme senare kollade jag blodsockret igen. Det hade bara gått upp 1 enhet. Shit pommesfritt, det här verkar ju inte vara några problem, så jag tog en rejäl näve, sjönk ner framför TVn och kände mig riktigt nöjd. Det finns ett liv som diabetiker också. 1 timme senare tog jag blodsockerprov igen. +10 enheter.

Söndag. Amerikansk fotbollsmatch på Bergshamra. Vi mötte Tyresö och slog dem. Trots det spelade vi inte särskilt bra. Tim som haft problem med ryggen hela veckan (och motivationen), spelade dock jättebra.

Måndag : Har varit på Diabetesdagvården större delen av dagen. Jag har neuropati i fötterna. Vet inte om det beror på diabetes eller cellgifter dock. Min försämrade syn resulterade i en remiss till St Eriks ögonklinik. Vet inte hur jag ska hinna med allt. Ska tillbaka till St.Göran på Torsdag. När jag kom hem fann jag en kallelse till Karolinska för att operera in min port på måndag. Det är ett heltidsjobb att vara sjuk.

I några av mina tidigare bloggar har jag hoppat på alla religiösa människor, så nu tänkte jag hoppa på alla som tycker det här med alternativ och komplementär medicin är bra. Och som vanligt så finns det ju många fina underbara människor även bland dessa. Men det är ju inte dessa jag vill hoppa på förstås. Men jag tycker det är viktigt att ha goda kunskaper om vad det faktiskt handlar om, särskilt som man utnyttjar människor som är desperata, t.ex. när den riktiga vetenskapliga medicinen inte har svar eller där man inte kan bota. Cancervård är ett sådant område.

Kvack-område 1: Magneter och magnet terapi

Ta t.ex. http://www.hyra.nu/friskvard/pressentation.htm där man kan köpa en magnetmadrass för 3 495 Sek. I det finstilta skriver man ”Magneter ger minskad smärta, Statens beredning för medicinsk utvärdering, bekräftar i sin rapport. Nu hade kanske inte säljarna räknat med att något tar sig till SBUs hemsida, letar rätt på rapporten, letar sig sidan 416 som är det enda stället i rapporten som berör just magneter. Där står ”Det vetenskapliga underlaget är motsägande när det gäller smärtlindrande effekter av magnetterapi”, vilket i klartext betyder att det inte finns något vetenskapligt belägg för att de fungerar för smärtlindring.

Humlegården i Danmark är ett annat ännu tydligare exempel på hur man behandlar cancer med magnetterapi. http://www.humlegaarden.com/english/index.html

Men om man ska ta det från början. År 1774 lyckades den österrikiske läkaren Franz Mesmer behandla en mentalsjuk kvinna med magneter. Efteråt lyckades han i och för sig uppnå samma resultat utan magneter, men fastnade ändå för att magneter nog hade en helande effekt. Effekten döptes till ”animal magnetism”. Efter ett tag blev han dock ifrågasatt och en kunglig kommission tillsatt av Louis XVI, utredde hans verksamhet och kom fram till att han var en bedragare. Trots detta så finns det än idag en magnet industri. Ett vanligt (men lika felaktigt) argument/resonemang är att i blodet finns det järn, alltså kan man med en magnet förbättra blodflödet och därigenom bota/lindra en massa åkommor. Att järnet är bundet i hemoglobinet och inte alls är magnetiskt snarare tvärtom är något man missar. Om järnet i blodet vore magnetiskt skulle de flesta människor dö i en magnetröntgen.

Men varför stanna vid att försöka bota människor med magneter. Företaget Magnopulse säljer en magnet som ska läggas i hundens vattenskål. Inte nog med att hunden mår bättre, man lyckas med den vetenskapliga sensationen att magnetisera vatten. Pyttemagneten kan man köpa för strax under 300 sek på http://www.magno-pulse.com/product_info.php?cPath=23&products_id=33.

Det som de flesta kvack-produkter har gemensamt är att de framförallt backas up av anekdotiska fakta. De ”vetenskapliga studier” man refererar till har ofta stora problem vad gäller validitet. Och sällan eller aldrig lyckas man visa mer än placebo-effekt.

Argumenten för alternativ medicin och komplementär medicin brukar också vara att skolmedicinen styrs av multinationella läkemedelsföretag som bara vill tjäna pengar och inte alls är intresserade av att göra folk friska. Därför förföljer de och smutskastar alternativ och komplementärmedicinen.

En stor fördel med magneterna är dock att det inte är skadliga.

English version

The weekend has been quite hectic. It is almost a fulltime job to be sick. Fortunately I have been feeling quite ok even though a bit tired. On Friday, I got to leave in the evening and stay the night at home, but I had to be back at the hospital at 7.30 am on Saturday. I met a new doctor at 11 o’clock Saturday, and he actually agreed with me. As I had learned how to check my blood sugar levels as well as how to take insulin, he did not either see any point in me staying as an in-patient. It felt great to get back home on Saturday afternoon. Tim was at Bergshamra helping out at the seniors’ football game, so I had a couple of hours to myself.

A had to check my blood sugar levels about 8-10 per day, but it gave me the opportunity to check it out and get a better understanding of the dos and don’ts. When Tim came back from his holiday in Norway, he gave me a small box of chocolates, a type that I used to love when I was younger. They are a bit difficult to find in Sweden nowadays. On Thursday, just before I went to chemo, I went shopping for some small things, and actually found the same type of chocolates. So, of course, I bought a large bag of them (happily unaware of my skyrocketing blood sugar level).

On Saturday, I gave Tim all the contents of my candy-stash. Tim was happy of course. The chocolates I still kept hidden. So, later in the evening I decided to do a test (purely scientifically, I will do anything for science). I wanted to see how my blood sugar reacted and how fast it would react. So, I took 3-4 pieces of chocolate, waited an hour and checked my blood sugar. Only +1 unit. That’s great, so now I took a whole bunch of them. An hour later I checked my blood sugar yet again. Now it had increased by 10 units. I guess I will not do that again.

Sunday. American football game at Bergshamra, against Tyresö. We beat them, even though the team did not play that well. Tim who had had problems with his back all week as well as his motivation, played really well though.

Monday: Been to the diabetes clinic almost all day. Apparently I have neuropathy in my feet. I still do not know if it is caused by diabetes or a side effect of the chemo. I will also have to go to another hospital to check out my eyes. I will have to go back to the diabetes clinic on Thursday. When I came home I got a letter from Karolinska hospital saying that I will have my surgery (vene catheter) on Monday. It is a full-time job to be sick.

In some of my earlier blogs I have attacked religion, so now it is time for an attack on the Complementary and Alternative Medicine (CAM). I know there are a lot of fantastic people, kind, caring and intelligent, that still believe in this sort of thing, and they are certainly not the target for this.

But I think it is important to understand the facts around this. Especially as it is quite common that they claim to cure things like cancer and take advantage of people that are desperate.

Quack-area 1: Magnets and magnet field therapy.

At http://www.hyra.nu/friskvard/pressentation.htm you can buy a magnet mattress for Sek 3495 (Usd 540). In the fine print they state that a Swedish government organization has stated that magnets do relieve pain. Well, if you look into that report the only statement regarding magnets is “The available research on this is contradictory”. Which really means , there is nothing to support the claims.

Humlegården in Denmark, is an even clearer example. The use magnetic field therapy to treat and cure cancers. As usual supported by a lot of anecdotal “evidence”. http://www.humlegaarden.com/english/index.html

But to start from the beginning. Franz Mesmer, and Austrian doctor, used magnets to treat a young mentally ill woman in 1774. Mesmer then discovered he obtained the same results without the magnets, but rather than putting this development down to the placebo effect, he decided it was his own power of healing which influenced what he imagined to be the “universal fluid” between him and his patients. He called this “animal magnetism”. His activities led, after some time, to allegations of fraud, following which King Louis XVI set up a Royal Commission to investigate Mesmer’s claims. The commission concluded that there was no evidence for his claims. Despite this, there is still a quite large magnet industry today. A common (but still incorrect) argument/explanation for the effect of the magnets is that blood contains iron and magnets attract iron. So when putting a magnet onto the skin, the blood under will flow faster. However, the iron in blood is contained in haemoglobin molecules and is not ferromagnetic like metal, but very slightly diamagnetic, which means that it is repelled, not attracted to magnets. If it had been at all ferromagnetic, people would die in an MRI-scan.

But why stop at trying to cure people with magnets. The company Magnopulse sell a small magnet that you place in your dogs water bowl. I will magnetize the water and make your dog healthier. How they manage to magnetize water it does not say, but the small magnet can be yours for Sek 300 (USD 50). http://www.magno-pulse.com/product_info.php?cPath=23&products_id=33.

As most products in this field, they are only backed up by anecdotal facts. The research studies that they claim support their products usually have problems with their validity and very seldom if at all are they able to show anything more than a placebo-effect.

The general arguments for CAM usually goes like this: The traditional medicine is controlled by the pharmaceutical industry which have no intention of curing people (they only want to earn money and continue to do so), so they invest a lot of money in campaigns against the CAM. Sounds like a conspiracy).

Ok, in favor of the magnets, the are at least not dangerous to use.

Sideeffects

Den senaste tiden så har jag börjat dricka lite väl mycket, ja inte alkohol, men allt annat. Jag vet att kortisonet höjer blodsockret, samtidigt säger min dietist att jag absolut inte får gå ner i vikt, utan ska äta ordentligt. Socker, fett, inga problem bar du inte går ner i vikt. Samtidigt så svettas
man en del, det hänger ihop med sjukdomen. Men när jag var tvungen att springa upp på nätterna ett otal gånger, så började jag i onsdags morse föra bok över hur mycket jag drack och hur mycket jag sprang.

På 24 timmar drack jag 10.1 liter vätska och besökte bekvämlighetsinrättningen 31 gånger. Rätt uppenbart att något var fel.

Så, igår torsdag när jag fick cellgifter på St Göran, bad jag dem ta ett blodsocker prov (normalvärde är 4-6, högt blodsocker är 11-20, mycket högt är 22-30 ungefär). Jag hade 40.
Det är ungefär som när man ser Minsats ISP siffror för första gången, men blir förskräckt och
kallsvettig.

Så, det blev akutinläggning och insulin och hela köret. Och som vanligt det som störde mig mest
var att jag inte hade dator med mig, mobiltelefonen var nästan urladdad och jag skulle bli tvungen att spendera ännu mer tid, men nu på avdeling 35 (lite lugnar är 33an i och för sig).

Lyckades tjata till mig nattpermis idag fredag, fick ta till snyftvalsen (jag har en 13 årig son därhemma, om jag inte kommer hem så... Ja det går väl under kategorin vita nödlögner, men
jag tyckte inte de hade tillräckliga skäl att hålla mig kvar över natten).

Dessutom har jag fått en massa nya manicker, egen blodsockermätare (över designad liten manick som ser ut som man korsat en Knockia med en MP3-spelar), och en insulinpenna i ett
chick etui.

Så, det blir kanske inte så mycket blogg denna helg. Återkommer dock med ett längre reportage om alternativ medicin vid senare tillfälle. Del av min "Grumpy old men" artikelserie. :-)

English version

Lately I have started to drink a lot, not alcohol, but everything else. I knew that the cortison increased my blood sugar levels, at the same time my dietist told me to be sure to eat and not loose any weight (which is like telling an alcoholist to try to avoid being sober). And I really should not bother to try to avoid sugar, fat or anything really. Also, one of the symptoms of lymphoma are the night sweats. So I did not react at the begining that I was thursty and drank
a lot, and the consequence of that also being I had to get up many times during the night. But then on Wednesday, I started keeping track of the amount I drank and the number of times I
had to go to the loo.

Result: 10.1 Litres, and 31 times during 24 hour. Seeing the actual figures it was pretty obvious
that something was not right.

So, when I went to the hospital on thursday to get my chemo, I told them about it and asked them to check my bloodsugar levels (normal value is 5-10, high bloodsugar is 10-20, extreme
high bloodsugar value is 20-30). I had 40.

Which meant that I was sent directly from outpatient chemo to inpatient diabetes ward.
However, I was mostly annoyed that I did not have my laptop with me, my cellphone was not
charged, and so on. Anyways, Ward 35 is much calmer than ward 33.

Well, I managed to convince them to allow me to go home for the night this evening. But it was
difficult, I had to bring on the heavy artillery ("I have a 13yo son at home, someone needs to look after him,,,. etc . Of course it would not have been any problem for him to go to his mother, but I wanted home and of course spend friday evening with him).

I also got some new gadgets, my own personal blodsugartester. A thinghy that looks a bit like Nokia meets MP3-player, and a lot of accessories to play with.

So, I will have to be back at the hospital tomorrow morning at 8 am. So, there might not be that much blogging this weekend. I am working on a blog on Complementary and Alternative Medicine, that will come later (part of my "Grumpy Old men" series) :-)

Blogging - 1850-style

Idag mår jag bra. Tandvärken är inte helt borta men mycket bättre. Gick och hälsa på bästa polarn Leif och hans galna hund. Hur många kilo hund som helst som alltid ska hoppa upp på mig. Han är fin, bara lite bångstyrig.

Efter att ha skrivit några längre bloggar (och fått lite positiv feedback), så undrar jag nu hur man ska kunna hålla trycket uppe. Kan man överhuvudtaget ha något vettigt att skriva om varje dag. Och hur får man idéer till det.

Men så kom jag att tänka på Carl Fredrik Bergstedt.

56 år gammal, änkling, ungarna var 13, 15, 18, 20, vet inte hur många som bodde hemma, men de som gjort togs nog hand om av tjänstefolket. Bodde 1873 på sin Herrgård Skrukarp i Östergötland.

Han titulerades, fil.dr, docent, publicist, brukspatron till Hedenskog och Skrukarp.

Utgav tidskriften Samtiden 1870-1874. Det var en veckotidskrift motsvarande ca 32 A-sidor (utan illustrationer).
Han skrev allting själv.

Innehållet i nummer 29, den 19 Juli 1873 var:

Administrativa reformer (kommentarer till offentliga förvaltnings reformer) ca 13 A-4 sidor

Litteratur ca 13 sidor: bestående av recensioner av:

• Memoirs of Count Montalembert , peer of France, deputy for the department of Doubs, by mrs Oliphant, 2 vols.
• The quarterly Review April 1873
• Eloge de Charles Comte Montalmebert pronouncé dévant l’académi e Francaise le 4 Avril 1873, par Henri Eugene Phillippe Louis D’Orleans, duc D’Aumale.

Kommentarer till pressen ca 5 a-4 sidor

Strödda underrättelser (ca 4 sidor)

• Spanska pretendenter (om spansk tronföljd och dess kandidater)
• Flykt ur ett militärfängelse: Om sju kommunister som flytt ur ett franskt militärfängelse.
• Främlingsläget i de Förenta staterna: Om att av USA:s totala befolkning på 38,5 miljoner var 5,5 miljoner invandrare.
• Antalet af de röda blodkropparna hos olika djurklasser: Om att man nu hade hittat en enklare metod att räkna antalet blodkroppar i en kubikmillimeter blod.

Och så här skrev han varje vecka under 5 års tid, samtidigt som han var Ledamot av riksdagens första kammare för Östergötlands län, ledamot av kyrkomötet. Och jag är inte ens säker på att han hade skrivmaskin. Visserligen kom Remington ut med sin första maskin i mars 1873.
Åsså sitter jag här med min dator o klagar. Hmm.

English version

Today I am feeling really great. The toothache has not totally disappeared, but it is much better. I went to see my old friend Leif and his mad dog. A huge Newfoundland, that always greets me by jumping on me. He is cute, just a bit unruly.

After having written a couple of longer blogs (and got some positive feedback), I am starting to wonder if it is at all possible to find something interesting to write about on a daily basis. And where to get ideas for this.

But then I remembered Carl Fredrik Bergstedt:

56 years old, widower, the kids were 13, 15, 18 and 20 years old. I do not know how many of them actually lived at home, but I guess that those who did were mainly taken care of by guardians and servants. In 1873, he lived in his mansion, Skrukarp, in Östergötland, Sweden.
His titles, where PhD, publicist, and proprietor of Hedenskog and Skrukarp. He published the weekly magazine “Samtiden” 1870-1874. A magazine of about 32 pages (without any illustrations).

He wrote everything himself.

The following was the content of the 29th Issue, July 19, 1873:

On administrative reforms (comments to the proposed reforms in Government services) . 13 pages

Literary review (about 13 pages) including reviews of:

• Memoirs of Count Montalembert , peer of France, deputy for the department of Doubs, by Mrs. Oliphant, 2 vols.
• The quarterly Review April 1873
• Eloge de Charles Comte Montalmebert pronouncé dévant l’académi e Francaise le 4 Avril 1873, par Henri Eugene Phillippe Louis D’Orleans, duc D’Aumale.

Press reviews (4 pages)

Smaller articles

• Spanish pretenders (on the succession to the Spanish throne, and the candidates)
• About the breakout from a military prison (about seven communists escape from a French military prison)
• On the number of foreigners in the USA (of the 38,5 million inhabitants, 5,5 million were immigrants)
• On the number of red blood cells in different animal species. A new method of counting red blood cells had been invented.

And he wrote like this every week during 5 years. And at the same time he was also a member of the first chamber as well as being part of the annual council of the Swedish state church. And I am not even sure he had a typewriter. Remington & son came with their first typewriter in March 1873.

And here I am sitting with my computer complaining…

In pain

(English version below)

Tisdag: Kort blogg idag.

Tandläkaren, - ont hela eftermiddagen och kvällen.

Talade med hematologen. Datortomografin visade en viss reduktion av tumörerna, dock inte så mycket, men tillräckligt för att remissen till Karolinska ska gå iväg. En omgång cellgifter på torsdag och sedan vänta. Inom en vecka trodde han jag skulle ha en kallelse till Karolinska. Det börjar närma sig på gott och ont.

English version

Dentist: in pain all afternoon and evening.

Spoke to my hematologist. The results from the CT-scan show a slight reduction of the tumours, not much, but enough to start my transfer to Karolinska Sjukhuset (and start the detailed planning for my stem cell transplant). One last batch of chemo on thursday, and then wait.
He thought that something should happen within a week. Good or bad, its getting closer.