Reklamfinansierad

(English version below)

Den här bloggen presenteras i samarbete med: Xylletytt – narkosmedel för hästar och pensionärer, samt SnorTork – ger alltid en röd näsa.

Söndagen förlöpte rätt väl. Bortsett från att jag i och med min avisolering, nu kunde vräkas från min suite och flyttas in i en muggig tvåa. Rumskompis, XX 70 år, sängbunden. Nåväl, mår lite bättre. Har kunnat äta lite idag (några tuggor kött, två portioner varma koppen, en tallrik yoghurt, ett halvt bondkex, några koppar te, och drygt ett par liter vatten. Och detta utan varken morfin eller särskilt mycket illamående.

Det känns som: kunde man bara komma igång och äta normalt så får jag åka hem. Men jag har också en infektion för vilken jag får antibiotika också. Dessutom två olika varianter och intravenöst. Förhoppningsvis kan väl morgondagens blodvärden visa på att även infektionen är på tillbakagång.

Jag sprang på två patientkompisar i dagrummet idag. Den ena har ”suttit inne” nästan lika länge som jag och den andra har suttit dubbelt så länge som jag. Båda verkade dock ganska pigga och och hade åtminstone frukostaptit så det räckte och blev över (frukosten är i särklass den bästa måltiden här. Ni vet, nybakat/hembakat bröd, hemlagad mannagrynsgröt, osv). Båda hade varit på väg att skrivas ut, när de återigen fått hög feber. Så, t.o.m. jag kanske hinner bli utskriven innan de. Stackare.

De gånger jag nu delat rum med andra så tycks jag alltid hamna med någon fjollbollsälskande sportfåne. Jag förstår inte varför, möjligen är min sjukdom överrepresenterad bland fjollbollsentusiaster eller så är det slumpen. I och för sig skulle jag inte bli förvånad om för mycket fjollbollstittande ökar risken för cancer.

Jag har i alla fall lärt mig uppskatta både http://www.nyhetskanalen.se/ och www.svt.se/play där det trots allt finns en hel del intressanta program att titta på när man inte har tv.

English version

Sunday passed without any major events, apart from me being moved from isolation now meant that my room was up for grabs. So, it only took a couple of hours and I had to swap my suite to a bed in a 2-bed room. My room mate, XX, 70 years old, not able to move from his bed and so on.

Anyways, I am feeling a bit better today. I have even been able to eat a little today (a couple of small pieces of meat, two mugs of soup, one plate of yoghurt, half a biscuit, a couple of coupes of tea and half a gallon on water). And all this without having to take any morphine nor being that nauseas..

It feels like if I just could get on and eat normally, I will be fit to go home. But of course, I also have an infection, for which I am getting antibiotics, two different types as well. Hopefully, tomorrows blood tests will show improved blood count as well as the infection being under control.

I met two old pals today in the day room. One of them has been here almost as long as I, and the other one has been here twice as long as I. Both seem not to be doing too bad and I envied their breakfast appetite (the breakfast is by far the most popular meal of the day here, especially with the freshly homemade bread and so on. Both of them had been on their way of leaving when fever struck again and the just had to unpack and get into bed again. So, now it looks like I have a chance of leaving hospital before they do poor ol’ chaps.

Every time I get to share a room with someone, it seems that they always put me together with some soccer fanatic (which is a problem if you share one TV set).
Maybe my disease is overrepresented among soccer fanatics or it may just be me being unlucky.
It would not surprise me however if it turns out that being a soccer fan increases the risk of getting cancer. Watching soccer just can not be good for your health.

I have learned to enjoy both http://www.nyhetskanalen.se/ and www.svt.se/play where you can find some quite ok programs to watch when you do not have a tv.

Frihet

(English version below)

Helt klart är att nu har det vänt. Alla blodvärden pekar uppåt och jag har nu också släppts ur isoleringen. Igår morse kändes det riktigt bra och jag tänkte också återgå till fast föda igen och slippa alla påsarna med dropp.

Men efter ett par tuggor av en omelett så insåg jag att det nog kommer ta längre tid än så att återställa sig. Jag började må illa och kräktes, fick sen också ont i magen (magsårsont). Så det var tillbaka med påsarna, morfinet och alla de andra medicinerna.

Så, även om immunförsvaret börjar återställa sig så är det ändå en bit kvar innan kroppen gör det.

Morfinet är suveränt för att ta bort smärta. Men efter ett tag så märker man bieffekterna tydligare. Jag får sådana speedade drömmar. Man ligger där och känner sig som Matrix i en film som snabbspolas framåt, man får ryckningar, och ibland har man svårt med minne och verklighetsuppfattning. Dvs man vaknar upp och har svårt att skilja på vad som hänt, vad som kan ha hänt och vad av det som är verkligt. Så, det ska bli skönt att slippa ifrån morfinet snart också.

Det kändes i alla fall skönt att komma ut i korridoren idag. Fast det märks att man legat i sängen rätt länge. 147 steg åt ena hållet och 147 åt andra hållet räckte till att börja med.

Det som gjorde mig gladast igår var ändå att prata med Tim i telefon när han berättade hur de spöat Djurgården med 48-28.

Söndagens stora projekt blir väl att försöka få i sig lite yoghurt.


English version

All my blood counts are now showing positive trends, so it is clear that I am on my way to recovery. I have also been let out of isolation. Yesterday morning it felt really good and I also thought I would start eating again instead of having it all through IV.

But after only a mouthful of omelet I discovered that it will take some time to get used to food again. I started quickly to get sick and had a terrible pain in my stomach.
So, we just had to reconnect the IV and the bags of milky stuff, the morphine and all the other medicines.

At least it was nice to get out and walk in the corridor again. But lying in bed all day for such a long time had taken its toll. 147 steps in each direction was quite enough for me.

The thing that made me the happiest yesterday, was to talk with Tim on the phone, when he told med that they had beaten Djurgården by 48-28.

The big project for today, Sunday, will be to be able to eat some yoghurt.

The botten is nådd

(English version below)

De blododlingar man gjort visar på en bakterieinfektion av något slag. Jag får därför två olika typer av antibiotika. Både idag och igår fick jag 2 påsar blod. Maten får jag intravenöst sedan i söndags, så det finns stunder då jag längtar efter, Pizza, Dansk Fleskestek, Stek fläsk med bruna bönor, nygräddade pankakor med jordgubsssylt. Men så kommer jag att tänka på det senaste röran de försökte få mig äta, och då försvinner drömmarna och ersätts av en skarp känsla av illamående (en betydande del av dagen tillbringar jag fortfarande med en spypåse i handen).

Nåväl, till de goda nyheterna. Mina B-leukocyter är uppe i 0,6. På tok för lite förstås, men 0,5 är det som krävs för isoleringen, så jag ligger nu redan på samma nivå som jag gjorde innan jag isolerades.

Vad det egentligen betyder är att mitt immunsystem börjar bygga upp sig vilket är fantastiskt. Men det innebär inte att jag mår ett dugg bättre, ännu i alla fall. Kanske efter helgen.

English Version

The blood cultures they made showed that I have some kind of bacterial infection. That is why I am getting two different types of antibiotics. I am also getting blood transfunsions. The food I have been getting through an IV line since sunday, so there are moments where I am dreaming of pizza, danish pork steak, pork with beans, freshly made pancakes with strawberry jam. But then I start to think of food I got last time, and the nausea comes back. I actually spend a significant portion of the day with a sick bag in one hand.

Well, to the good news. My B-leukocytes (white blood cells) are now up at 0.6. Which is of course far too low, but it is higher than the 0.5 limit where I was isolated, so they are actually back to the level before I was isolated.

So, what it really means is that my immune system is now starting to build up, which is fantastic.

But it does not mean that I am feeling any better yet. Maybe after the weekend I will notice an improvement. At least I am hoping for that.

Mårfint

(English version below)

Så är man verkligen i en dvala där det inte spelar så stor roll om det är 3 på natten eller 3 på dagen. Jag har börjat få lite feber, stiger den mer så gör man en blododling för att se vilken bakterie det är så man kan sätta in rätt antibiotika. När kräkattackerna gått över och jag fått morfin, så mår man rätt ok.

Nu har jag varit här i 2 veckor. Det känns som det kanske finns ett ljus i tunneln därframme någonstans.

English version

I am now in a kind of hibernating state, where it does not really matter if it is 3 at night och 3 in the afternoon. I have started to get a fever, if it increases they will do a blood culture to find out what kind of bacteria it is causing the fever, then they can give me the exact antibiotics for it.
When I have got morphine, and between the womit attacks, there are moments where I actually feel quite ok.

I have been here for 2 weeks now. It does not feel that it is the end of the treatment, not even the start of the end, but maybe it is the end of the start.

Tyst period

(English version below)

Jag funderar på att gå in i en tyst period. Jag har inte riktigt orken att prata med folk i telefon, blogga eller i övrigt vara social. Halsen gör att det gör lite ont att prata och illamåendet och allt det andra gör att man är trött och inte har lust till något.

Jag tror att i mitten av den här veckan borde det börja vända. Dvs, blodvärdena borde successivt bli bättre. Sen dröjer det säkerligen ytterligar en vecka innan man börjar må något så när bra igen.

Så om ni inte ser några uppdateringar här så beror det bara på att jag ligger och tycker synd om mig själv ett tag.

English version

I am considering having a silent period. I do not really have the strength to talk on the phone with people, blogging or being social at all. My throat hurts making it more difficult to talk, and the nausea and all the other stuff makes me tired and not really want to do anything.

I guess that mid this week, my blood counts should start to improve. But then there is probably a week from there before I am starting to feel better.

So, if you do not see any updates here, it is because I am just laying here feeling sorry for myself, for awhile.

Isolated

(English version below)

Så var man då isolerad. De vita blodkropparna är nere på noll. Det känns väl inget särskilt i sig. Det är nog fortfarande mest biverkningar från alla medicinerna man känner av. Så nu är det bara att vänta på febern. Har sovit en hel del, men värst är fortfarande illamåendet.

Isoleringen innebär också att jag får städat och nybäddat flera gånger om dagen. Själv måste jag också duscha dagligen (vilket inte är något nytt), och sen ska jag byta tandborste varje dag.
Jag får gå ut på promenad ute, men inte i korridoren eller i dagrummet dagtid. Så, det är inte helt strikt isolering. Å andra sidan vill man inte utmana ödet heller.

Idag spelade Tim fotbollsmatch mot Stockholm Mean Machines, och vann. En sack och en matchvinnande passning fick han till min lilla gubbe. Äntligen verkar de hitta formen. Men det är lite sent på säsongen dock.


English version

So, now I am isolated. The white blood cells are down to zero. I can not say that I feel anything in particular. It is mostly the side effects of the chemo that I am feeling. So, I guess it is just to sit here and wait for the fever to come. I have slept a lot, but I am still bothered by nausea.

The isolation means that I get my room cleaned, new bed sheets several times a day. I also have to shower at least once a day and get a new toothbrush every day. I am able to go for walks outdoors, but I am not allowed in the corridors or in the dayroom during daytime. So, it is not too bad.

Today Tim played a football game against Stockholm Mean Machines. We won. One sack and one game winning pass from my little boy. At last they seem to have got their game to work. A bit unfortunate that the season is almost over.

Majs

(English version below)

Igår var det så dags att få den lilla påsen med stamceller. Lite extra spänt är det med tanke på att jag nu fått cellgifter som slår ut immunförsvaret. Och enda sättet för kroppen att kunna återställa det är att få tillbaka dessa stamceller. Stamcellerna har också kort livslängd när de väl är tinade. Så påsen hämtas på ett exakt klockslag och förs till avdelningen (hiss får inte användas).

När påsen kommer så har jag redan kopplats upp på en del övervakningsmaskiner, man har dukat ett bord med akutmediciner, ifall jag skulle få en anafylaktisk chock.

Sen kör man igång själva infusionen. Jag blir illamående, blodtrycket sjunker, jag får ont i magen, jag kallsvettas. Men det hela är över på en timme, och mår klart bättre sedan jag fått sova lite. Magen är dock i uppror.

Kuriosa i det hela är att man använder ett konserveringsmedel som luktar starkt av majs. Jag märkte nog inte så mycket själv, men alla omkring mig sa att det stank majs ända ut i korridoren.

Senare på kvällen sa man att jag kanske kunde få åka hem tills mina värden sjunkit, men att man ville vänta tills fredag morgon.

Fredag morgon, har haft problem med magen under natten. Så, man vill avvakta hemgång till lördag morgon, men att då planera för utskriving (dvs åk hem och kom igen när du känner dig sjuk). Jag är inte alls särskilt förtjust i att åka hem, särskilt inte när man inte mår helt bra och dessutom måste ta hand om markservicen själv när man är hemma.

Senare på dagen kom resultatet från mina blodprover. Nu har det sjunkit ordentligt, så det blir isoleringsrum från Lördag. Permission eller utskriving är inte att tänka på. Det är skönt att det äntligen verkar bli av. Nu har jag förhoppningsvis inte mer än en vecka eller så som är jobbig, innan allt blir bättre igen.

Jag är glad att jag har både dator och dvd med mig. Läsning har det inte blivit alls något av de senaste dagarna. Istället somnar jag framför någon film på datorn.

English version

Yesterday, it was time for the little bag of stem cells. It was a little tense especially as my immune system had now been hit so hard, it would never be able to recover without the stem cells. The stem cells do not live that very long after they have been warmed up after being frozen. So, the bag is escorted from the blood center on the exact time and transferred by courier to the ward (elevators must not be used).

So, when the bag got there I was already hooked up to a number of monitors. There was also a table full of medicines, syringes and a lot of other stuff just in case I had an anaphylactic reaction.

Then the transfusion started. I got nausea, the blood pressure went down, I got diarrhea, I was cold sweating. But it was all over in about an hour and I started to feel a bit better.

The stem cells have been mixed with some kind of chemical to keep it fresh I guess. But this chemical smells really strong of corn. So after getting this, the whole room smelled of corn.

Later on that evening they told me that I might be going home until my blood count had fallen, but they would have to see how I was in the morning.

Friday morning, had had some problems with my stomach during the night. So, the wanted to wait and see before they could send me home. But they wanted to prepare for me being signed out on Saturday. I can understand that they do not want to have anyone unnecessarily staying here. But I really did not see any benefits for me to go home, just to wait to get sick enough to get back. Especially, as I would have to go out and get food and stuff, when I really should not be out among people. And it would probable be even worse, as I would have to come here to get daily blood tests. The tests as such do not take anytime, but arranging for transport and waiting time, it still takes 2-3 hours.

So, later today when they came with the results of my blood count, I was not too unhappy. The blood count is now down close to the 0.5 which means I will be isolated and that any trips home are out of the question.

So, finally the recovery period seems to start now (even if it starts with getting worse first). So, hopefully one week of tough side effects and then starting to improve and recover.

I am happy I brought both my computer and DVD with me. The last couple of days, I have been too tired to read, so just dosing off to a film on the computer has worked much better.